Du måste aktivera javascript för att sverigesradio.se ska fungera korrekt och för att kunna lyssna på ljud. Har du problem med vår sajt så finns hjälp på http://kundo.se/org/sverigesradio/

Kerstin Thorvall om åldrande i "Upptäckten"

Publicerat fredag 4 april 2003 kl 07.46
Ursprungligen var det tänkt att Carin Mannheimers TV-serie "Solbacken: avd. E" skulle heta "Lära för döden". Och det verkar som om behovet av kunskap om konsten att dö är extra stort just nu. Två filmer på repertoaren har självmord som tema: "Timmarna" i regi av Stephen Daldry och "Wilbur" av Lone Scherfig. Och det har kommit flera böcker i ämnet åldrande och död och kroppsligt förfall. Som Lars Ardelius "Ingen ålder" och Linn Ullmans "Nåd". Och i dag kommer Kerstin Thorvalls nya bok "Upptäckten".
Om nu någon tycker att förmågan att leva är en konst så verkar passagen mellan liv och död vara ett ännu svårare balansstycke. Kerstin Thorvall har skrivit en självutlämnande bok om den väg vi alla måste gå. Lite som en svensk Simone de Beauvoir skriver hon om det som är mest angeläget i hennes liv just nu och det är oförmågan att acceptera kroppens svek och ensamheten som trots barn och vänner hela tiden hotar att övermanna henne. Och så dödsångesten förstås, detta att snart inte finnas längre. Förlaget har tydligen velat att hon ska skriva en bok om det numera så populära sjuttiotalet, och visst finns det med i självrannsakande återblickar, men hon glider hela tiden tillbaka till det ångestfyllda Nu som består av för små portioner mat från hemtjänsten, inkontinens, panikångest och svårigheten att få promenadsällskap. Kerstin Thorvalls vilda 70-tal blir mest en fond där hon hämtar förklaringar till varför de fyra barnen vägrar befatta sig med mammas dödsångest. Den alltför stora lägenheten där tidningsklipp och skisser påminner om fornstora dar blir till en helveteskrets där de gamla texterna blir till bevismaterial för alla de svek hon utsatt sina närmaste för. Som den där bankrånaren med svarta polisonger hon drog hem till villan efter en resa med KRUM, en sammanslutning som i sjuttiotalistisk anda verkade för fångarnas väl och så den där gången hon rymde till Tunisien med en av barnens kompisar. Liksom Strindberg är Thorvall fylld av känslor och drifter som bara måste få utlopp och omgivningen blir en samling skräckslagna statister och emotionell städpatrull. De äkta männen kan packa sina väskor men barnen måste vara kvar. Det finns kanske orsak och verkan i hur smärtsam passagen mellan liv och död blir. Även om jag misstänker att även den som inte en endaste liten gång rymt med en yngre man inte självklart belönas med ständiga sällskapsdamer och barn som hängivet inväntar döden vid ens sida. Kerstin Thorvall gör det mest förbjudna igen, hon erkänner skamlöst sina tillkortakommande som människa, mor och kropp. Men som läsare är jag tacksam för att någon vågar rapportera från det ingenmansland vi alla ska passera. Och då skadar det inte med en visserligen ångestriden men ändå klarsynt pilgrim som Kerstin Thorvall vid sin sida. Nina Asarnoj
Har du frågor eller förslag gällande våra webbtjänster?

Kontakta gärna Sveriges Radios supportforum där vi besvarar dina frågor vardagar kl. 9-17.