Du måste aktivera javascript för att sverigesradio.se ska fungera korrekt och för att kunna lyssna på ljud. Har du problem med vår sajt så finns hjälp på http://kundo.se/org/sverigesradio/

Egoyan gör film om Turkiets folkmord på armenier

Publicerat fredag 11 april 2003 kl 07.46
Med filmer som Exotica, Den gode mannen, Ljuva morgondag och Felicias resa har den kanadensisk-armeniske regissören Atom Egoyan etablerat sig som en av samtidens mest intressanta filmskapare. Idag har hans senaste film svensk premiär och titeln Ararat ger en fingervisning om vart Egoyan vänt blicken den här gången - mot östra Turkiet och det ännu omtvistade folkmordet på över en miljon armenier 1915. Men det är bara ett filmens många tidsplan. Måns Hirschfeldt har sett Ararat.
Ararat är egentligen två filmer, dels den som går upp på svenska biografer idag och dels den kostymfilm i filmen som också heter Ararat, som dock regisseras av Charles Aznavour som spelar regissören Saroyan. Han som uppfyller ett löfte till sig själv att skildra folkmordet på armenierna på vita duken. Vilket ju till viss del också är Egoyans projekt - även om han förstås komplicerar det hela genom att fråga hur man berättar detta? Vad sker i skärningpunkten mellan den privata berättelsen och den historiska? Vad vad som hände 1915 och hur dom händelserna traderas idag är väl huvudspåret men det inget dåligt lapptäcke Egoyan försöker foga samman: Om Raffi, yngling av armeniskt ursprung i dagens Kanada, om hans mor konsthistorikern, och om den armeniske konstnär hon forskar om som också skrivs in filmen i filmen. Och om den pensionsfärdiga tullaren som kommer haffa Raffi på flyplatsen, om tullarens komplicerade förhållande till sin homosexuelle son, vars pojkvän får en roll i filmen i filmen, där han som halvturk, förstås får spela the bad guy. Alla olika, alla med samma behov av att hitta sin sanning, sin historia i den väv av familj, folk, land och trauma som inte kan berättas bara på ETT sätt. Varje minne, påstående eller film för den delen är en väv eller ett lapptäcke. Och i Ararats fall berättelsen om berättandets nödvändighet och omöjlighet. Vad kan vi lära nära historien är glömd men hatet lever kvar? Men det är när filmen i filmen börjar blomma ut och ta över som Ararat rämnar. Den är nämligen inge bra, den film som Charles Aznavours Saroyan gör, vilket säkert är medvetet från Egoyans sida, ändå lyckas han inte hindra Saroyans misslyckande från att smitta av sig på helheten. Här har man gläntat på dörren till den historiska melodramen, försökt tematisera den, men Hollywood nöjer sig inte med en fot i dörrspringan och den smetiga filmmusiken börjar läcka över från den ena filmen till den andra. Det är som om Egoyan vill peka på omöjligheten i att göra film om ett folkmord, och jo jag tackar, vi ser det. Men nödvändigheten då? Jo det finns ett annat frö - nåt som kunde blivit en riktigt bra film, själva ramberättelsen, katt-och råttaleken på flygplaten mellan Raffi och tullaren, strålande spelade av debutanten David Alpay och veteranen Christopher Plummer. Är det knark i Raffis filmburkar, är det ens viktigt för nån av dom, lika viktigt som det för dom att förstå sig själva - genom tala, fråga och lyssna. Vad som verkligen döljer sig i Raffis bagage tänker jag låta var osagt - men frågan är förstås ännu en av Egoyans dubbeltydigheter: film eller knark - kanske sak samma -- en överdos blir Ararat i vilket fall.
Har du frågor eller förslag gällande våra webbtjänster?

Kontakta gärna Sveriges Radios supportforum där vi besvarar dina frågor vardagar kl. 9-17.