Du måste aktivera javascript för att sverigesradio.se ska fungera korrekt och för att kunna lyssna på ljud. Har du problem med vår sajt så finns hjälp på http://kundo.se/org/sverigesradio/

Molières "Den inbillade sjuke" på Dramaten

Publicerat tisdag 15 april 2003 kl 08.00
1673 skrev Molière Hypokondern eller som den oftast kallats Den inbillade sjuke som en hyllning till den franske kungen Ludvig den XIV seger vid Maastricht under det holländska fälttåget. I själva verket var seger rätt blygsam, och många såg redan då pjäsen som en satir över kungens svaghet. Pjäsen är också berömd för sin myt att Molière att dog på scenen, vilket inte är helt överrensstämmande med sanningen - men han dog senare på kvällen i blodstörtning förorsakad av hans långt framskridna lungtuberkulos. Ni i helgen hade Den inbillade sjuke premiär på Dramaten i Stockholm, i nyöversättning av Sven-Åke Heed, regisserad av den norske gästregissören Terje Maerli, och som Argan - den stackars hypokondern: Örjan Ramberg. Maria Edström har sett Den inbillade sjuke.
Det här är en sån där föreställning som det är svårt att riktigt veta riktigt vad man tycker om - somt tycker man om, annat inte. Men vad tycker jag om? Först och främst - Örjan Ramberg. Han faller faktiskt inte i den frestande fällan att gå från buse och brushuvud till folkkär gubbkrumelur. Nej, hans Argan är frisk och slug som en mätt krokodil. Han gnäller och våjar sig i ren manipulation, och är listig nog att märka att han blir lurad. Ramberg spelar som en riktig skådespelardiva med publiken fullkomligt i sin hand, och det menar jag som beröm. Sven-Åke Heeds nyöversättning tycker jag också om, en modernisering med en slarvig elegans och av den alltid lite hoppsa-stegsaktiga alexandrinen märks inte ett spår. Överhuvudtaget gillar jag det lite slarviga i den här uppsättningen, när Molière körs runt som av vilda barn i radiobilar. Julia Dufvenuis Angélique sjunger duett med sin älskade, Erik Ehns Cléante, som hämtat från klassrummets roliga timme, och Jakob Stefanssons unge blivande doktor är ljuvligt nördaktig och får säja: "Som Mona-Lisa har sitt leende, osv.." - ett exempel på Heeds lek med texten, där också dylexi får rymmas i 1600-talets diagnostiserande. Vad tycker jag inte om? Att det finns ett stort anspråk över alltihopa som aldrig uppfylls. I den tillskrivna prologen och även i epilogen mässar Döden i Johan Lindells gestalt: "Kungen är sjuk, staten är sjuk, folket är sjuk" och även hyllandet av Ludvig XIV antyder att kungar, krig och elände ger sjuka samhällskroppar. Det här rimmar måhända med Molières egna 1600-talsintentioner, men över alltihop vilar, likt den drucknes envishet, ett tjatigt: "Vad säjer oss det här i vår tid?" speciellt som dekor och kostym moderniseras akt för akt. Molière själv, spelad av Per Mattson går runt och hostar lungsjukt, och ser sin pjäs falla isär i tid och rum på ett intet förpliktigande post-modernt vis. Nej, varför ska regissören Terje Maerli tänka så himla mycket, när han verkar ha så himla kul när han leker, för paradoxalt nog är det då som gamle Jean-Baptiste verkligen talar med oss i dag. Maria Edström
Har du frågor eller förslag gällande våra webbtjänster?

Kontakta gärna Sveriges Radios supportforum där vi besvarar dina frågor vardagar kl. 9-17.