Du måste aktivera javascript för att sverigesradio.se ska fungera korrekt och för att kunna lyssna på ljud. Har du problem med vår sajt så finns hjälp på http://kundo.se/org/sverigesradio/

Ny roman av Magnus Hedlund: Mylingen i Kov

Publicerat fredag 25 april 2003 kl 08.00
Det brukar gå en sisådär 5 år mellan författaren Magnus Hedlunds eleganta små böcker. Däremellan kommer översättningarna - Witold Gombrowicz, Samuel Beckett, Flann O'Brien, David Hare och så Samuel Beckett igen. Och kanske hinner han också med en och annan flanörvolym skriven tillsammans med vännen Claes Hylinger. Magnus Hedlunds senaste bok "Snittet" - roman får den väl kallas - kom ut 1999 och den utnämndes av många till hans bästa någonsin. Idag utkommer "Mylingen i Kov" och Elin Claeson har läst den.
Magnus Hedlund kommer nog aldrig undan bilden av Magnus Hedlund. Humoristen, absurdisten, den svenske Beckett. Det må vara så att hans senaste roman "Snittet" var djupt allvarlig, sorgesam och fick kritiker att lyfta på hatten för patafysikerns förvandlingskonst. Ändå är Hedlund intimt förknippad med sina korta mästerstycken, sin "potentiella litteratur" - som han själv kallat den - där han briljerat i förmågan att liksom gå förbi det viktiga och detaljstudera det som ligger vid sidan av. Och det på ett sätt som försatt läsaren i ett småfnissande tillstånd. Den som önskar eller tror att Hedlund nu återvänt till den genren, misstar sig. Istället fortsätter han på sin allvarsamma, mer melankoliska vandring. Huvudpersonen i Mylingen i Kov - berättarjaget - skriver en historia. En krönika över en plats, en by eller kanske snarare några små hus vid en korsväg, i Bohuslän. En plats befolkad av människor ur berättarens barndom. Människors vars olika livsöden tar över historien och ger den liv i någonslags omvänd, bakvänd kronologi. Där träffas berättarens mamma av blixten, där ger hans pappa upp, där minns han sommarförälskelser och de tystlåtna bohuslänningarnas historier. För sådana har de, och alla har de också en vit vägg inombords. Där bakom gömmer de det som gör ont, det som inte går att tala om. En sorg, ett svek, alkohol eller misslyckanden. Berättaren försöker komma förbi sin egen vita vägg - ett barn har förolyckats nere i viken. Hans barn. Men han lyckas inte, det vita, tomma, glatta hindrar honom. Då är det är lättare att vända om, att titta åt ett annat håll och han berättar istället om Valdemar och Katrin, om Simon och Brogren och Ester. De som bor där i de vitmålade bohusgårdarna. Och där någonstans smälter de två Magnus Hedlundarna samman. Han med anekdoterna och han med mörkret. Och den ton som de två får till den är rätt oemotståndlig. Mollstämd men envis. Han skriver lika självklart om regnväder som om dödsfall. En saklig prosa, kortfattad men i och med det är också varje ord meningsfullt. Elin Claeson
Psst...!
Vill du ta med dig Musikhjälpen i fickan? Ladda hem vår app så kan du fortsätta följa sändningen och önska låtar när du är på språng!
Har du frågor eller förslag gällande våra webbtjänster?

Kontakta gärna Sveriges Radios supportforum där vi besvarar dina frågor vardagar kl. 9-17.