Du måste aktivera javascript för att sverigesradio.se ska fungera korrekt och för att kunna lyssna på ljud. Har du problem med vår sajt så finns hjälp på http://kundo.se/org/sverigesradio/

"Norwegian Wood" om kärlek i japanskt 60-tal

Publicerat måndag 28 april 2003 kl 07.46
Haruki Murakami har kallats sin generations främste japanske författare. Han har skrivit en lång rad romaner och novellsamlingar bland annat om jordbävningen i Kobe men också flera internationellt uppmärksammade reportage, som de om gasattacken i Tokyos tunnelbana. Norwegian Wood är titeln på Haruki Murakamis nya roman som kommer ut idag, en bok som är inspirerad av Beatleslåten med samma namn, och som kom ut första gången i Japan 1987. Sedan dess har den översatts till en rad språk världen över och på senare år blivit en stor succé i Storbritannien och USA, vilket kanske är förklaringen till att Norstedts nu väljer att ge ut denna femton år gamla roman. Mattias Berg har läst "Norwegian Wood" och funderat över vad ännu en skildring av vilsna universitetsungdomar kring 1968 ska vara bra för?
Ja, man har ju sett den så ofta förut. Den här världen i skiftet mellan 60- och 70-tal, universitetsliv, spirande kärlek och förhoppningar, Thomas Mann och Gatsby, Beatles och Bill Evans, mentala sammanbrott, billiga cigaretter, ännu billigare whisky. Men i den japanska romanen Norwegian Wood betraktar vi den liksom från fel håll. Inte från väst, utan från öst. Inte från ännu ett amerikanskt campus – utan från ett anonymt mellanklassuniversitet i Tokyo med högerextremister i stället för hippies. Genom det här perspektivbytet uppstår samma välgörande, svalkande effekt som när man på en filmfestival äntligen får se andra miljöer, andra gator och stigar än de redan upptrampade. Och det är verkligen en filmisk bok, en sorts Love Story eller kanske Betty Blue på japanska. Det vi ser genom författaren Haruki Murakamis knappa men smått magiska språk är samma slags tidiga globalisering som i de västliga skildringarna av ungdomsrevolt och politiskt uppvaknande, en trots allt relativt likartad urban kultur redan här. Men någonting är ändå annorlunda med tonfallet, belysningen, dofterna. Berättarjaget, den artonårige Toru Watanabe, går och går genom Shinjukus och Shibuyas nöjes- och shoppingdistrikt, slits mellan två eller tre eller fyra kvinnor, ständigt lika kärlekskrank och avhållsam på samma gång – utan att någonsin komma till dörren. Och så småningom drunknar hela den här 400 sidor långa romanen i sex och sperma, tills Torus vänkrets mest liknar Henry Millers. Jag kommer att tänka på hur porrfixerad den urbana japanska kulturen kan framstå på den fullpackade tunnelbanan i Tokyo också nuförtiden: alla dessa slumrande affärsmän med sina kombinerade serie- och sextidningar oblygt uppslagna i knät. Kanske finns det någonting som vi borde försöka förstå i en så distinkt tudelning mellan kropp och själ, mellan andlighet och köttmarknad. Kanske är det den som Haruki Murakami diskuterar genom Torus märkligt oskuldsfulla väg från sköte till sköte. Jag är inte säker. Men hans existentiella sightseeing, den samtidigt försiktiga och våldsamma kulturkrocken, är absolut värd att pröva. Mattias Berg
Har du frågor eller förslag gällande våra webbtjänster?

Kontakta gärna Sveriges Radios supportforum där vi besvarar dina frågor vardagar kl. 9-17.