Du måste aktivera javascript för att sverigesradio.se ska fungera korrekt och för att kunna lyssna på ljud. Har du problem med vår sajt så finns hjälp på http://kundo.se/org/sverigesradio/

Historieberättaren Laurie Anderson i Stockholm

Publicerat tisdag 29 april 2003 kl 07.51
Den amerikanska konstnären och musikern Laurie Anderson kan se tillbaka på tre decennier som en av världens mest kända performanceartister, kanske för att hon delvis rört sig i popmusikfåran efter succéhiten ''Oh Superman'' 1981. Själv ser hon sig helst som historieberättare, och det är som sådan hon nu är ute på turné med föreställningen ''Happiness''. Igår uppträdde hon på Stockholms stadsteater, och dit gick Karsten Thurfjell,
Det var en historieberättarafton som Laurie Anderson bjöd på, och en väldigt intim sådan, eftersom hon framträdde ensam, och berättade mycket om sig själv. Vad som har varit hennes signum under åren är väl den stora tekniska säkerheten i framförandet, och här sköter hon själv ackompanjemanget genom en mängd synthar, förinspelade komp, några elfioler och andra kära specialiteter som en glasögonmikrofon som gör huvudet till en klanglåda, så att det låter som en åskknall när hon knackar sig i pannan och som ett trumslag när hon biter ihop. Och allt det där gör hon förstås virtuost, men det bli ändå på något vis bräckligt när den där lilla figuren står och berättar om hur hennes liv på södra Manhattan har förändrats efter den 11 september. Nu är det FBI-kontor mittemot, stridsvagnar och soldater posterade, övervakningskameror, plan flyger över. - What happened to this place? Frågar hon sig, och det är förstås ett tema i en föreställning med titeln Happiness. Och en typisk Laurie Anderson-vändning: Iakttagelse och retorisk fråga. En typisk Laurie Anderson-historia kan vara när hon med en lampa i munnen berättar om att hon ständigt log när hon var liten, dels för att vara till behag, men också för att hästsvansen var så hårt åtdragen och lampan förstärker leendet och gör det groteskt - och komiskt, inte minst för att hon måste prata så här. Och humor är ändå ett av Laurie Andersons främsta medel, för vad som verkligen gjort henne stor, är hennes otroliga förmåga att frasera när hon berättar. Som retoriker överträffar hon samtliga politiker, och det finns ofta en skarp politisk underton i hennes iakttagelser, som ju kan röra sig om allt från hur hon tog jobb på MacDonalds och ''För första gången i sitt liv kunde ge folk exakt det dom bett om''. Eller om varför Jesus var i Nya testamentet och inte i det gamla. För att i gamla testamentet avrättade man folk genom stening. Vad hade det betytt för kristendomen om Jesus stenats till döds? Det hade i alla fall haft stora effekter på arkitekturen, för vilken form skulle kyrkorna fått? och vad skulle korstecknet motsvaras av för gest? Det är också en föreställning om att berätta historier, för som hon säger, ''När man använder sitt liv som konst så kan man till slut alla historier. Fast det värsta är att man glömmer mer av historien för varje gång man berättar den, därför att man utesluter saker för att göra den mer effektiv. Hon exemplifierar med när hon var 12 och skadade ryggen så hon låg förlamad på sjukhus en lång tid. Det där har hon berättat för folk så många gånger att hon mitt under en föreställning insåg allt hon uteslutit under åren - hur hemskt det var där på sjukhuset, andra dödssjuka barn, dofterna osv. Och det är märkligt hur hon lyckas behandla flera ämnen kring just hur vi handskas med lyckan, ibland nattsvart, ibland komiskt - utan att bli det minsta banal. Karsten Thurfjell
Har du frågor eller förslag gällande våra webbtjänster?

Kontakta gärna Sveriges Radios supportforum där vi besvarar dina frågor vardagar kl. 9-17.