Pris till gatans modebloggare

The Sartorialist
Scott Schuman, The Sartorialist. Foto: Calle Stoltz/Magazine Café

På torsdagskvällen delade tidningen Café ut sina årliga modepris. För sjätte året hyllar tidningen produkter och personer, designers och artister. Ett lite udda namn på listan av celebriteter fick Kulturnytts Elin Claeson att hicka till: Scott Schuman. Bloggläsare känner honom som ”The Sartorialist”. Nu tilldelas denne amerikanske bloggare Cafés specialpris för sin fotoblogg - enligt motiveringen har han ”revolutionerat modeindustrins bildspråk och gjort mannen på gatan till ny stilikon”. Elin Claeson fick en pratstund med den ständigt fotograferande, alltid välklädde newyork-bon Scott Shuman, som berättade att han började blogga för att berätta om modestilar som inspirerade honom.

Och här hittar ni bloggen: http://thesartorialist.blogspot.com/

Publicerat fredag 22 augusti 2008 kl 08:35

Jag började fotografera människor som inspirerade mig, jag försöker inte kopiera deras klädstil, men om man är tillräckligt själviakttagande och kan fråga sig varför man tycker om det man ser, då upptäcker man många gånger att det handlar om människor som lyckats skapa en bra version av sig själva. Och även om jag ser en vacker tjej, så blir jag kanske inte direkt påverkad att klä mig i klänning, men jag tänker att jag, precis som hon, skulle vilja vara den bästa versionen av mig.

Ja, att vara en bättre version av sig själv. För Scott Schuman är det själva essensen av stil. Schuman har en bakgrund inom konfektion och kläder, han har bland annat jobbat på Bergdorf Goodmans modeavdelning, men för ungefär fyra år sedan slutade han för att istället stanna hemma med sina små barn. För att ha någonstans att publicera sina foton - hans stora hobby - startade han bloggen The Sartorialist - som betyder ungefär ”den välskräddade”. Han ville fotografera människor på gatan, vars klädstil han gillade och som inspirerade honom. Bilderna lade han upp på bloggen, och tänkte väl att det borde finnas en publik där ute som gillade samma saker. Det stämde. Till en början fotade han mest herrmode, men efter ett tag lade han till bilder på välklädda kvinnor också, och hans besöksstatistik nådde nya höjder. Kvinnor vill kolla på andra kvinnor, och män vill veta vad kvinnor gillar...

Det var så att publiken växte, männen är bara en viss procent av ett möjligt publikunderlag. Så när jag började fotografera kvinnor så dubblades antalet besökare. Och eftersom jag har en bakgrund inom dammode så kan jag det, dessutom känner jag en hel del coola kvinnor så visste jag att jag skulle kunna lägga upp bilder på snygga kvinnor som alla skulle gilla. Det skulle inte bli bimbos eller bara sexiga tjejer för killar att titta på - jag skulle fotografera kvinnor som andra kvinnor skulle respektera och bli inspirerade av. Och det var då, tror jag, som antalet kommentarer ökade dramatiskt eftersom nu kunde killarna titta på vackra kvinnor men också läsa de kvinnliga besökarnas kommentarer om vad de gillade eller inte gillade. Det finns inte så många modemagasin faktiskt, som har 50-50 kvinnor/män som läsare, det är en unik kombination.

Siffrorna varierar men The Sartorialist har ungefär 1 miljon unika besökare i månaden och av dem är det många som använder bloggens kommentarsfunktion. Och det är en blandad publik, lika mycket män som kvinnor alltså och det brukar bli uppåt 100 kommentarer per bild - och det är mycket i bloggosfären. The Sartorialist är en unik modeblogg i det att det är olika, verkliga, människor som figurerar. Kvinnor och män, unga och gamla, svarta och vita, kända modeikoner och skruttiga skateboardåkare, fransmän, svenskar och amerikaner om vartannat. Ingen visste att de skulle bli fotade, när de klädde på sig. Dessutom skriver Schuman ofta små personliga betraktelser eller kommentarer till sina bilder. Han förklarar att han gillar mötet mellan textilier där, hårsvallet här, längden på byxorna, helhetsintrycket, skorna... ja, han ger små ledtrådar till sitt eget modeöga helt enkelt. Och jag kan inte låta bli att fråga om han inte tycker att det är underligt att åka världen runt och träffa människor för första gången - och så vet de en massa saker om honom?

Jo, det är konstigt. Jag trodde aldrig att jag skulle hamna i en sån här situation där jag a) gör så många intervjuer och b) möter så många som är intresserade av vad jag håller på med. För mitt dagliga arbete är ju att jag vandrar omkring ensam och fotograferar. Sedan sätter jag mig och skriver och jag vet att det är många som läser, och att det finns en stor publik. Men jag skriver inte för dem, jag försöker inte få människor att gilla mig utan jag skriver väldigt ärligt. Det finns felstavningar och så förstås, för jag försöker skriva snabbt och i stunden och förklara det som fångat mig - om det är ett blixtlås eller flickan jag såg eller ett visst ögonblick. Av någon anledning så finns det en viss katharsis i att få skriva av sig, kanske inte när det gäller vardagsbilderna men när man snubblar över ett sådant där riktigt speciellt ögonblick.

Jag var i Milano en gång och gick förbi en kyrka där det var dans för äldre personer. Jag förstod att ”här finns en bra bild” och när jag fick den så var det rätt känslosamt. Jag funderade på hur jag skulle skriva om mina känslor för dessa äldre personer som dansade som om de var tonåringar. Jag var, som sagt, i Milano och jag försökte hitta rätt ställe att sitta och skriva om känslorna. Kanske har det nåt med min uppväxt att göra, mina föräldrar har alltid varit väldigt öppna med hur de känner för varandra och så. Det är lite generande men ändå är jag stolt över mig själv som kan visa känslor och skriva om dem och inte behöva vara någon machoman, jag är cool ändå. Mer cool tillochmed för att jag är mig själv.

 Elin Claeson

elin.claeson@sr.se

Dela