Du måste aktivera javascript för att sverigesradio.se ska fungera korrekt och för att kunna lyssna på ljud. Har du problem med vår sajt så finns hjälp på http://kundo.se/org/sverigesradio/

Barbara Voors om sitt författarskap

Publicerat onsdag 21 maj 2003 kl 08.50
Barbara Voors tillhör en grupp svenska kvinnliga författare som läses och säljer i stora upplagor, inte minst i pocket. Genren är en sorts städad underhållningsroman. Barbara Voors, som är född -67 debuterade 1990 med "Älskade du". "Smultronbett", som kommer ut idag, är hennes femte roman. Anneli Dufva har läst den och dessutom träffat författaren för att höra om hennes syn på den mellangenre hon skriver i.
- Jag antar att du menar en genre som ligger mellan klassisk skönlitteratur och en sorts underhållningslitteratur, med en deckartråd. Jag brukar säga att jag skriver romaner – ja, i den här Smultronbett finns det ju ingen deckartråd, men det finns någonting som har hänt som är en spänning. Jag är nog mycket påverkad av engelska och amerikanska författare. Den här känslan av att det ligger någonting mellan sidorna, mellan raderna, och snart får vi veta vad det är som har hänt. Jag tycker ju att alla böcker, romaner, deckare eller vad man nu skriver, skall vara spännande. Jag ser nog framför mig den här småbarnsmamman – kanske för att jag själv är det - och så tänker jag att hon har så dyrbar tid, 30 min innan hon somnar, efter kaoset – och då skall hon få ha kul, det skall vara spännande och framförallt skall hon - eller han - få känna sig smart. Hon drivs av ett intresse för människor, författaren Barbara Voors. Ett intresse för relationer och för vad de gör med människorna. Även om hennes författarmetod alltmer bygger på gåtan som berättelsens motor, så är upplösning eller svar mest en fråga om psykologiska insikter. Därför gjorde han så, på grund av det blev hon säkert sådan. DÄR var den avgörande punkten. I Smultronbett handlar det om en kvinnas kris och fall, mitt i livet – baklänges och i olika skikt vevas den fram, cellisten Molly Swartlings historia, och till en del, Mozarts sista tid i livet: - Men sen är jag ju väldigt förtjust i parallellhandlingar. Och jag tänker att om man har en historia, så blir man kanske lite trött på den där Molly, hon gnäller ju rätt ordentligt, och då finns istället den andra parallellhistorien, Mozarts liv, och då kan man gå in i den. Sen börjar dessutom folk säga vad de tycker om Molly, så det börjar komma in små böcker om det – sån’t älskar jag! - Men det här med Mozart då? Du kände dig inte ängslig över det? - Jag försöker att inte känna mig ängslig över något… Jag förstår mycket väl vad du menar. Jag hittade de här breven, och jag tyckte de var så vackra; hans kärlek till sin hustru… det här sista halvåret av hans liv. - Där är ju också dödsångesten, den dödsångest som Molly också har. Det handlar ju om dödsskräck, det är ju hennes dödsskräck, och så insåg jag plötsligt att det är ju lite likadant, fast de behandlar det så oerhört olika. Och det är väl min besvärjelse för at jag anar att jag väl är på väg in i medelåldern. (0.53) Voors tre första romaner, som var mer sparsmakade till formen, beskriver hon själv som Älskade du 1,2,3 och det var också därför hon kände ett behov av att förnya sig själv som berättare – ett steg hon tog med Syster min, som kom ut –97. Jag kom nog till insikt när jag skrev Syster min, att allt var fritt. Man kan göra vad man vill. Man kan blanda genrer hur man vill. Man kan göra vad man vill, man kan berätta om feminism med en deckartråd, man kan göra vad man vill, bara man tar läsaren på allvar. -Känner du att din författarroll har påverkats av att du har blivit en så läst och i någon mening bred författare? Behandlar man dig annorlunda, ser man på dig annorlunda, just för att du har lyckats nå ut? -Jag vet inte. Jag får ibland den frågan: hur ställer du dig till dina samtida författare och så, men jag tänker inte så. Och det tror jag är ren självbevarelsedrift, för alla har vi ju det i oss; sneglandet och oron och undringarna om var befinner jag mig nu… Men det är så fruktansvärt destruktivt för ens skrivande, så jag försöker hålla mig så ren och naiv som det går, på ett positivt sätt. Och sen, jag vet inte, jag lever ju ett småbarnsliv. Det är liksom full fart och finns inte så mycket tid, så all tid jag har tänker jag på att få tid att skriva. Så jag har faktiskt ingen aning… Jag kan tänka mig att man kan läsa Älskade du och tycka att den är fin på ett sätt – jag var 22 år…- och så kan man läsa Sömnlös och tänka att här har det ju hänt prylar, i alla fall! Anneli Dufva
Psst...!
Vill du ta med dig Musikhjälpen i fickan? Ladda hem vår app så kan du fortsätta följa sändningen och önska låtar när du är på språng!
Har du frågor eller förslag gällande våra webbtjänster?

Kontakta gärna Sveriges Radios supportforum där vi besvarar dina frågor vardagar kl. 9-17.