Du måste aktivera javascript för att sverigesradio.se ska fungera korrekt och för att kunna lyssna på ljud. Har du problem med vår sajt så finns hjälp på http://kundo.se/org/sverigesradio/

För mycket allvar på GöteborgsOperan

Publicerat fredag 30 maj 2003 kl 07.49
Det har varit intensiva dagar för Göteborgsoperan: Orkestern har fått Svenska Dagbladets operapris 2003. Och så fyllde den framgångsrike konstnärlige ledaren Kjell Ingebretsen 60 år samma dag som han dirigerade vårens sista premiär: Offenbachs ''Sköna Helena''. Förställningen presenteras i en ovanlig infattning: Lunchoperett med laxtallrik.
Ja, maten var verkligen välkryddad och den ingår för alla till ett lågt biljettpris. Svenska Dagbladet har dessutom helt rätt när de prisar orkestern - och faktiskt indirekt hela huset som under Kjell Ingebretsen tryggt och säkert utbildat sig själva och göteborgarna. Och hela idén med lunchoperett i nära nog stor stil är bra. Men man kommer inte locka till sig ny publik med den här föreställningen. På plats var Storans publik - fast tio år äldre. Det behöver inte alls vara något fel med det. Efter en period med bland andra Wagner kan det här vara en nödvändighet. Sköna Helena är alltså en klassisk komisk operett där gudar leker med människor. De förlöjligar de uppblåsta männen, avslöjar religionens lurendrejeri och överdriver kvinnornas uttråkade liv. Mitt emellan några krig kastar man in den attraktive prins Paris och alla livas upp, i synnerhet Sköna Helena. Regissören Sven-Åke Gustafsson och sångaren Iwar Bergkwist har tillsammans fräschat upp texten och gjort som man brukar: blandat ord och saker från tusentals år. Kryssningsbåtar, platspåsar med tullfri sprit samsas med antika pelare och den tidens kläder. Men hela föreställningen präglas av ett ''nästan''. Många skratt, flera leenden - plus longörer. Blandningen av fars, bravurarior, ordlekar, fånerier, operettpärlor och smarta skämt kommer bara glimtvis till sin rätt. Jag uppfattar det som att timing saknas. Kanske har vi förlorat kunskapen om hur salt och tvärt en operett ska spelas? Hur replikerna ska levereras - vi spelar operett för sällan. Eller så har man repeterat för lite? Och trots att man förminskat den stora scenen något och byggt över orkesterdiket så känns aktörerna långt borta. Konsten med operett, menar jag, är att man inte ska spela med distans. Man måste tro på sin gestalt och sen sätta igång att fåna sig, driva med alla inklusive sig själv. Hans Josefsson som den intrigerande översteprästen gör det, Mattias Ermedahl som Paris ibland, precis som Helena Holmberg i titelrollen. Det är en hårfin skillnad, men den märks. Per Feltzin
Har du frågor eller förslag gällande våra webbtjänster?

Kontakta gärna Sveriges Radios supportforum där vi besvarar dina frågor vardagar kl. 9-17.