Du måste aktivera javascript för att sverigesradio.se ska fungera korrekt och för att kunna lyssna på ljud. Har du problem med vår sajt så finns hjälp på http://kundo.se/org/sverigesradio/

Försonlig Mc Ewan

Publicerat tisdag 10 juni 2003 kl 09.00
Den brittiske författaren Ian Mc Ewan (f. 1948) debuterade på 70-talet och han blev i början av sin karriär kallad för Ian Macabre; hans ämnen ofta tunga och svåra, som incest och våld. Stämpeln har med åren försvunnit och hans senare romaner har blivit både hyllade och nått stora läsarskaror. När det skrivs om dem återkommer istället påpekanden om hur Mc Ewan som få andra lyckas gestalta moraliska dilemman. Nu har också hans senaste roman Atonement kommit på svenska; översatt av Maria Ekman och med den svenska titeln Försoning.
Atonement betyder försoning, men också gottgörelse – i motsats till reconciliation, som också betyder förlikning. För det är gottgörelse den här romanen sysslar med, egentligen från sida ett, frågan om gottgörelse är möjlig –om en ny handling, en bättre, menad som god, kan upphäva den onda, som orsakat skada. Den unga Briony, en författare i vardande, får under en dag på 30-talet på föräldrarnas gods, syn på ett par händelser hon, med sin livliga fantasi, tar herraväldet över och omtolkar, med livslånga konsekvenser för de inblandade. Indirekt drabbad är hennes äldre syster Cecilia och, mer direkt, familjens vän Robbie, son till hemhjälpen, men student vid Cambridge och, till dess, som en son i huset. Och så långt är författaren Mc Ewan sig själv trogen, för är det något som återkommer i hans böcker, så är det ögonblicket – det som förändrar allt. Han har själv poängterat att han inte tror på ödet – däremot intresserar han sig för slumpen. Och, tänker jag, allra mest uppehåller han sig egentligen vid det nya sinnestillstånd som skulle kunna skrivas medvetenhet – det som inträder efter katastrofen och som gör att varje dag, varje handling, för alltid lämnat den trygga vardaglighet som rådde dessförinnan. Det är ett tillstånd, plågsamt upplyst – ett smärtans passagearbete- och med grogrund för en speciell sorts beroenden vissa människor emellan. Beroenden, som Mc Ewan, lika troget gestaltar, om och om igen – människans lott, att ompröva, att anpassa, men också, att till sist kanske nå den där försoningen. Det finns i Tiden och barnet och i hans mest hyllade bok Kärlekens raseri. Sedan, just vad det gäller Försoning, och till viss del även den förra romanen Amsterdam, så kan man se att Mc Ewan också blivit lättare som författare; det finns en mer publik tillgänglighet i dem. Försoning, med sina stora teman kärlek, krig och skapande, sina brittiska överklassmiljöer och sin flyhänta konstruktion med flera tidsplan och en roman i romanen – den har släktdrag med såväl E. M Forster som en dagens Michael Oondatje – något som vissa rätt syrligt anfört emot den. Men då låter man sig nog luras en aning – som om motståndet inte skulle finnas där, ändå. Den nödvändiga och mörka skrovligheten, den för vilken inget mänskligt är främmande, den har Ian Mc Ewan, hur mycket han än gör besök i en flödigare form. Anneli Dufva
Har du frågor eller förslag gällande våra webbtjänster?

Kontakta gärna Sveriges Radios supportforum där vi besvarar dina frågor vardagar kl. 9-17.