Du måste aktivera javascript för att sverigesradio.se ska fungera korrekt och för att kunna lyssna på ljud. Har du problem med vår sajt så finns hjälp på http://kundo.se/org/sverigesradio/

Snitsiga noveller av norske Frode Grytten

Publicerat onsdag 11 juni 2003 kl 10.35
Sedan flera år vet vi att novellen, efter decennier i skymundan, har slagit tillbaka. Alla talar om noveller – och nästan lika många tycks skriva dem. Norske författaren Frode Grytten är en av dem. Hans novellsamling Bikupesång blev både en kritik- och publiksuccé när den kom ut i Norge 1999. Nu har den kommit på svenska.
På sidan 350 blir jag riktigt irriterad. Där har Frode Grytten listat alla novellsamlingens musikaliska referenser. Från van Morrison redan på försättsbladet, till R E M på den sista novellens näst sista sida. Och det är väldigt onödigt. För de som inte fattar nånting av det kursiverade inskjutna partiet på sidan 26, som börjar ”Sleep on and dream of love", blir ju inte så mycket gladare av att veta att det är ett citat ur en singel av Morrissey 1990. Och de som vet det redan, de vet det ju redan. Dessutom har flera av Frode Gryttens noveller kring arbetarstadsdelen Murboligen i industristaden Odda en särskild musik i sig, en sådan där musik som egentligen inte behöver några referenser eller hippa singlar. Tydligast hörs den i texten om den väldigt tjocka kvinna som kallas för Prinsessan av Burundi -– för att hon liksom en sådan akvariefisk kan äta hur mycket som helst. Historien om hur den trådsmale bosniske invandraren Adam Bodor på Påfuglen Kafé som ett underligt kärleksbevis börjar att äta lika mycket som hon, för att på något sätt kunna dela hennes värld, svänger häftigt av över- och undertoner. Liksom novellen om den gifte mannen som blir besatt av en kassörska med glasögon. Han fluktar frenetiskt genom fönstret till hennes lägenhet – men inte för att få se henne naken, utan bara utan glasögon. Den historien slutar inte bra. Det gör saker och ting sällan i Gryttens värld. Han har också förmågan att avsluta noveller: klipper dem precis mitt emellan katastrof och försoning, så att slutet blir lika öppet som ödesdigert. Frode Grytten tvinnar alltså människor och historier minst lika elegant som alla andra skickliga novellister i det som kallas den nya novellboomen. Någon dyker gärna upp som en diffus gestalt på distans i en av texterna, för att i nästa vara själva huvudpersonen. Eller tvärtom. Men efter en hel bok är man faktiskt rätt trött på allt det där formsäkra. Så trots att Frode Grytten ibland visar lite av Stig Claessons mer grovhuggna exakthet, som kan parera alla de hippa referenserna från Raymond Carver och gänget, är hans novellsamling till slut ändå lite för bra för sitt eget bästa. Murboligen blir en skrivbordsprodukt mer än en stadsdel, en sorts litterär ingenjörskonst där människorna reduceras till snygga formuleringar och skruvade anekdoter. Och den där listan längst bak över musikaliska referenser bekräftar bara att den här författaren gärna vill vara en smula snitsnigare än sina läsare. Jag är inte säker på att han lyckas. Mattias Berg
Har du frågor eller förslag gällande våra webbtjänster?

Kontakta gärna Sveriges Radios supportforum där vi besvarar dina frågor vardagar kl. 9-17.