Du måste aktivera javascript för att sverigesradio.se ska fungera korrekt och för att kunna lyssna på ljud. Har du problem med vår sajt så finns hjälp på http://kundo.se/org/sverigesradio/

Confidencen firar 250 med Maskeradbal

Publicerat måndag 23 juni 2003 kl 10.15
Idag fyller Confidencen, den lilla slottsteatern vid Ulriksdal utanför Stockholm, 250 år och det firas med en galapremiär av Verdis opera Maskeradbalen. Men redan i går kväll var det presspremiär med ett alternerande sångarlag. Att man valt just Verdis opera för att fira detta och dessutom använder Erik Lindegrens svenska översättning från 1958 betyder att man verkligen fört in vår svenske kung Gustav III i handlingen rejält. Verdis opera handlade ju ursprungligen om kungamordet innan censuren tvingade honom att förlägga handlingen till Boston. Lindegren tolkade tillbaka berättelsen till Sverige. Och på Confidencen lekte den unge blivande monarken teaterlekar. Per Feltzin såg Gustav III:s återkomst till Ulriksdal!
MUSIK! Slutet ur akt 1, scen 1! Opera är en kollektiv konstform och här hör vi hur starkt och sammansatt det i de bästa stunder kan vara. Här har kungen bestämt sig för att gå inkognito för att höra vad sierskan mamsell Arfvidsson har att säga om hans framtid. Han kommer att gå dit ovetande om att de som så glatt sjunger med, både är fiender och vänner. Dit kommer också hans allra närmaste vän som blir hans fiende. Verdi blandar friskt in annat i den historiska verkligheten och för som så ofta in kärlekens irrationella känslor i det politiska maktspelet. Om det är förlorade privilegier eller triangelformade kärleksproblem - ja, hos Verdi väger båda skälen lika tungt för den som vill ta livet av en annan. Men kollektivet där på scenen står sig slätt utan solisternas ofta konstnärligt mycket starka prestationer. MUSIK! Ur arian Eri tu ur akt 3 Michael Weinius, som den gode vännen Greve Holberg, den som tror sig blivit bedragen ordentligt, fast det bara var en kort flört där mellan kungen och Holbergs hustru. Weinius och Ulrika Tenstam som mamsell Arfvidsson är de två skapar den starkaste konsten på scenen - och detta sagt utan att på något sätt nedvärdera de andra. Fast Ulrik Qvale som kungen verkar inte riktigt sams med det italienska temperamentet. När jag sett honom i centraleuropeisk opera tycks han vara mera hemma. Men som sagt, det är två sångarlag och går man senare kanske föreställningen satt sig mera. Dirigenten Michael Bartosch hade också vissa osäkra tillfällen med sin lilla Verdiorkester, osäkerheter som naturligtvis hörs mera med en kammarstorlek på orkestern. Det är Bartosch som arrangerat musiken. Men trots att jag nu petat i petitesserna, vill jag ändå avsluta med att verkligen poängtera att det är en bra föreställning som Claes Fellbom regisserat. Borta är de överdrivet svulstiga nutida referenserna som han ofta varit så förtjust i. På scenen finns bara några få detaljer och ett provocerande kallt men skickligt använt ljus av Linus Fellbom. I övrigt ligger scenen tom och man ser de 250 år gamla takstolarna, de gråputsade väggarna och de bara strålkastarna. Det ger vissa problem för några av sångarna eftersom en rå scen inte kastar ut rösten i salongen som en scenografi skulle göra. Man hör vilka som är vana vid större scener och efter pausen tycks många fått behövlig röstcoachning. Orkestern sitter på en balkong längst bak på scenen. En sån här tom scen kräver att regissören givit individuell personregi och tänkt igenom hur sångarna ska gå där på den ödsliga scenen. Här finns möjlighet att förtäta, möjligheter som Fellbom tagit till vara! Per Feltzin
Har du frågor eller förslag gällande våra webbtjänster?

Kontakta gärna Sveriges Radios supportforum där vi besvarar dina frågor vardagar kl. 9-17.