Du måste aktivera javascript för att sverigesradio.se ska fungera korrekt och för att kunna lyssna på ljud. Har du problem med vår sajt så finns hjälp på http://kundo.se/org/sverigesradio/
Teater

Fantastiskt spel i Vem är rädd för Virginia Woolf

Publicerat måndag 15 december 2008 kl 08.52
Pia Johansson och Dan Ekborg i Vem är rädd för Virginia Woolf? Foto: Petra Hellberg

Vem är rädd för Wirgina Woolf? är den amerikanske dramatikern Edvard Albees stora genombrott. Pjäsen hade premiär på Broadway i New York 1962 och har sen inte minst blivit känd genom filmatiseringen från -66 med Rickard Burton och Elizabeth Taylor som George och Martha - ett medelålders akademikerpar som bjuder hem ett yngre par på efterfest och där ett förgiftat maktspel sätter igång tills gryningen. Nu har Sofia Jupither satt upp pjäsen på Stockholms Stadsteater, i Östen Sjöstrands svenska översättning, och i rollerna som George och Martha - Dan Ekborg och Pia Johansson.

Redan i öppningsscenen är det det där med koftan som Dan Ekborgs George har på sig, den där grå, här i och för sig lite uppdaterade, men kofta, plus de där glasögonen som får vem som helst att se ut som Gene Hackman som FBI-agent. Scenografen Erlend Birkeland har skapat ett scenrum som i och för sig kunde vara en etagelägenhet var och när som helst, men med ett elegant soffbord i glas och metall som andas kallt krig och isklirrande drinkar. Regissören borde till den hångrinande 50/60-talsikonografin som hon bara inte kan låta bli att leka med bestämt sagt: ”Nu är det 2000-tal och det är jag som bestämmer” - precis som Jupiter gjorde till Ibsens ”Ett dockhem” häromåret.

Men visst, skådespelarna är helt fantastiska, Ekborgs mycket återhållne George, sådär uppgivet trött och med en sadistisk sorg någonstans djupt i bröstet. Och Pia Johanssons Martha, rastlös, hungrig och livskraftig som en gnagare - att Johansson slagit sig ut ur ett käckt och glatt tantfack och istället blivit denna bitchiga, komplicerade och sexuella primadonna - det är ett feministiskt Houdinitrick i dagens teatervärld som vi tackar för. Den invändning man snarare kan ha är att Ekborg och Johansson fyller det här förväntade stjärnspelsutrymmet, som den här uppsättningen ändå skapar, alltför väl.

Det nya är snarare att det unga paret, Shebly Niavaranis Nick och Liv Mjönes Lillan tar så stor plats och gör så mycket av sina rollfigurer, det unga paret ger ett motstånd och blir tydliga, vägrar att underordna sig ett slags birolls-ödmjukhet.

Som sagt, det är en del att göra upp med om man ska spela Vem är rädd för Virgina Woolf? nu, det är mycket cigarettrökning inomhus och cocktailklänningar med osannolika urringningar som måste få respass om man inte ska fastna i en fetischistisk, retronostalgisk och ja faktiskt, kommersiell uppsättning. Släng in allihop i ett rymdskepp eller vadsomhelst, så att texten får en ny chans bortom allt bråte, alla koftor - med de här skådespelarna hade allt varit möjligt.

Maria Edström

marie.edstrom@sr.se

Grunden i vår journalistik är trovärdighet och opartiskhet. Sveriges Radio är oberoende i förhållande till politiska, religiösa, ekonomiska, offentliga och privata särintressen.
Har du frågor eller förslag gällande våra webbtjänster?

Kontakta gärna Sveriges Radios supportforum där vi besvarar dina frågor vardagar kl. 9-17.

Du hittar dina sparade avsnitt i menyn under "Min lista".