Du måste aktivera javascript för att sverigesradio.se ska fungera korrekt och för att kunna lyssna på ljud. Har du problem med vår sajt så finns hjälp på http://kundo.se/org/sverigesradio/
opera

Oemotståndlig skönhet i Batseba

Publicerat måndag 15 december 2008 kl 08.51
Batseba. Elin Rombo och Michael Weinius. Foto: Carl Thorborg Kungliga Operan

I helgen var det dags för kung David och hans senaste hustru Batseba att äntra en svensk operascen: Kungliga Operan i Stockholm. Det gäller uruppförandet av Sven-David Sandströms nya opera Batseba - ursprungligen en biblisk berättelse men bearbetad till en roman på 80-talet av författaren Torgny Lindgren och nu till operalibretto av Leif Janzon.

”Det finns ingen gräns mellan att älska och skända.” Det här är ett citat ur Torgny Lindgrens bok. Lyssna igen: Ingen gräns mellan att älska och skända....

Det är det här det handlar om. Om hur köttets lust lockar oss till vansinnesdåd. Om att använda Herrens ord om att vara utvald, att använda dem för egna syften.

Den Kung David vi talar om är alltså David som besegrade Goliat och som sedan tog sig flera hustrur varav Batseba var den sista. Efter flera år och många intriger mellan vänner och fiender, familj och ingifta står tillsist David och Batsebas son Salomo som nykrönt kung. Vi talar om en gammaltestamentlig kärna. ”Likt kvinnan är döden oren.”

Och det låter mera som Wagner än Verdi. Långa musikaliska bågar, långsamma tempi nästan hela tiden, en glänsande orkesterkolorit magnifikt framspelad under Leif Segerstams ledning. En skönhet som plötsligt bryts av i dissonanser - som en kniv som vrids om för att skada maximalt.

Vokalt är det genomgående riktigt bra - Martinpelto, Eklöf, Tobiasson, Weinius - alla har fått roller som tycks specialskrivna för dem och deras förmågor. Vi hörde Michael Weinus tidigare tillsammans med Elin Rombo som den unga Batseba. Rombo gör ett dundrande genombrott i de större sammanhangen - en underbart stark och mezzodjup sopran.

Lars Åke Thessmans scenografi är en kvadratisk plats under gigantiska stenblock. I arkitekturen finns Herrens - och Kung Davids - krav. Med hjälp av Torkel Blomkvists ljus blir ändå den här statiska tyngden levande. Förutom ljuset är det enda som rör sig en kista och ett täcke över som blir allt blodigare ju oftare kistan används - som plats för våldtäkter, för födande av döda och levande barn, för mord och för död i gammal ålder.

Jag kan faktiskt inte helt befria mig från jämförelsen med Wagner. En modern nordisk, lätt musikalanstruken sådan. Tidsperspektiven är liknande, samma omfång. Långa och korta tidsspann vävs samman. Händelser sker utan att man ser och förstår det till 100%. Allt sker med en obetvinglighet. Som en bestämmelse.

Kungliga Operans Wagnerring är en succé och det här är det också. Det långsamma allvarliga ödesmättade tycks vara rätt för dem. Regissören David Radok tar den här oratorieliknande operan och skapar visuellt intressant scenkonst. Ibland är det som ett vildsint angrepp på alla religioners prästerskap - samtidigt som ingen ändå undkommer religionens kraft. Allt tillhör ödets makt.

Per Feltzin

per.feltzin@sr.se 

Grunden i vår journalistik är trovärdighet och opartiskhet. Sveriges Radio är oberoende i förhållande till politiska, religiösa, ekonomiska, offentliga och privata särintressen.
Har du frågor eller förslag gällande våra webbtjänster?

Kontakta gärna Sveriges Radios supportforum där vi besvarar dina frågor vardagar kl. 9-17.

Du hittar dina sparade avsnitt i menyn under "Min lista".