Du måste aktivera javascript för att sverigesradio.se ska fungera korrekt och för att kunna lyssna på ljud. Har du problem med vår sajt så finns hjälp på http://kundo.se/org/sverigesradio/
TVdramatik

Selma jubilerar i TV

Publicerat tisdag 23 december 2008 kl 07.46
1 av 2
Selma. Helena Bergström som Selma Lagerlöf och Alexandra Rapaport som Sophie Elkan Bild: Ola Kjelbye. Sveriges Television
2 av 2
Sophie Elkan och Selma Lagerlöf 1900. SVTbild

På Annandag jul är det återigen dags för en stor dramasatsning i SVT. Det här året handlar det för omväxlings skull om en kvinna - 150-årsjubilerande Selma Lagerlöf.

Under två timslånga avsnitt och med Helena Bergström i titelrollen får vi följa Selma Lagerlöf och hennes kärleksförhållanden till Sophie Elkan och Valborg Olander. Erik Leijonborg har regisserat och Åsa Lantz har skrivit manus till Selma.

Tjugo minuter in i första delen av Selma börjar det hända saker som få mig att för ett ögonblick glömma den påfrestande musikläggningen: Sophie Elkan försöker övertala Selma att de ska ha sex.

Äntligen ner med händerna under täcket, tänker jag. Äntligen några starka känslor, äntligen ska vi snudda vid det mest förbjudna - och kanske kommer det att kännas även i mig.

Men snart tappar jag modet; det hela fortsätter i samma jämna lunk - i samma vackra miljöer och kostymerna står på parad med duktiga skådespelare inuti.

Och de svenska konstnärsikonerna hopar sig; vid middagsbordet får Selma sällskap av självaste Carl Larsson iförd sin tygfez av dalamodell.

Flera julhelger i rad har SVT matat oss med dessa svenska storheter: som Bellman, Strindberg och Linné. Det är som om de vill definiera det ursvenska.

Det känns inte bara förlegat utan faktiskt också i längden mycket provocerande.

Eftersom berättelserna också ska passa alla - berättas det om dessa historiska personer på ett sätt så att vi ligger inbäddade lika trygga som jesusbarnet i krubban, där framför tvn - dästa av allt vi proppat i oss - utan risk för några sura uppstötningar.

I och för sig; det finns ju fortfarande människor som tycker det är upprörande med homosexuell kärlek. Och de kanske hickar till när de inser vad formuleringar som ”nära väninnor” egentligen handlat om när det gäller Selma Lagerlöf.

För det är märkligt vad svårt det är och alltid varit att formulera sig kring hennes privatliv.

Men nu har ju SVT har bestämt sig för att Selma ska ut ur garderoben en gång för alla.

Det är bara det att SVTs film inte vågar sig ur garderoben på riktigt. Lesbisk kärlek räcker inte som dramatisk drivkraft, så länge jag inte känner vad den kostar. Det är tråkigt. Den Selma jag ser gestaltad berör mig inte på djupet. Jag tror det handlar om att hon faktiskt är för formell. Det var en konventionell tid Selma Lagerlöf levde i. Konventionen har följt henne in i Tv-filmen och hon blir aldrig någon riktig människa.

Filmens Selma vacklar, men riskerar aldrig att falla. Hon förblir en stabil ikon som kan tackla mansgrisiga gliringar från Strindberg, hon vet att även en kvinna kan vara en bra konstnär.

Och inte ens när hon står där på självaste Nobelbanketten och tvekar kring hur radikal hon ska våga vara i sitt tal - ska hon våga säga sanningen om kvinnors villkor - känner jag hennes tvivel i mig. Vad är det egentligen som står på spel?

Det har lagt sig ett lager bomull emellan - ett lager av duktighet, ett lager av snygghet, ett lager av insmickrande musik. Ett tjockt rosa täcke, där händerna hela tiden ligger i tryggt förvar - ovanpå.

Anna Tullberg

anna.tullberg@sr.se

Grunden i vår journalistik är trovärdighet och opartiskhet. Sveriges Radio är oberoende i förhållande till politiska, religiösa, ekonomiska, offentliga och privata särintressen.
Har du frågor eller förslag gällande våra webbtjänster?

Kontakta gärna Sveriges Radios supportforum där vi besvarar dina frågor vardagar kl. 9-17.

Du hittar dina sparade avsnitt i menyn under "Min lista".