Du måste aktivera javascript för att sverigesradio.se ska fungera korrekt och för att kunna lyssna på ljud. Har du problem med vår sajt så finns hjälp på https://kundo.se/org/sverigesradio/

Lyrikåret 2008

Publicerat onsdag 31 december 2008 kl 07.50
Katarina Frostenson(foto:Malin Rudblom/Scanpix)

Marie Lundström summerar ett lysande år för den svenska lyriken.

De är avundsjuka, romankonstens recensenter och årssummerare, när de sneglar på lyriken. Vem var det som var förnyande i år? Poesin. Vem hade nyfikenheten? Poesin. Kompromisslösheten? Poesin. Och vem var det som var det finaste man just nu kan vara - politisk? Poesin.

Det var en poet som fyllde scenerna runt om i landet på sin bejublade turné. En svart tomte som fick folk att trängas, köa, skratta och gråta. Bruno K. Öijer har sålt. Det var inte hans bästa bok, den som kom i år, Svart som silver, men den kom rätt. Jag var på hans show här sent i december, och blev mest tagen av hans förmåga att kommunicera. Han vill något så ovanligt som att vi ska förstå.

Utan ett ord om saken predikar han en livshållning: Det går att vända ryggen mot allt vi föraktar och samtidigt sträcka ut handen till en stor publik.

Det är kanske inte så konstigt efter flera år med bortvänt språkundersökande lyrik, att det finns en tacksamhet över den som öppnar sig mot läsaren. När Katarina Frostensons diktsamling Tal och Regn kom, kunde recensenterna inte nog poängtera hur öppen och avspänd och tillgänglig Katarina Frostenson blivit. Och visst är Frostensons bok öppen, men finns där inte också en svart, skarp humor, en mera dold, farlig lyrik i hennes bok - lika viktig som avspändheten?

Johan Jönson heter en annan poet som välförtjänt hyllats i år. Han har skrivit en åttahundrasidig diktsamling med titeln Efter arbetsschema. Det är tveksamt om Filippa Reinfeldt någonsin kommer att öppna denna lunta från vårdsveriges nedpissade inre. Politiken och poesin har aldrig haft ett avspänt, självklart förhållande. Och har det inte nu heller. Och nu läser ju inte politikerna sin poesi. Tycks inte vara någon skam att erkänna det. Kommer vi att få se Johan Jönson och Ida Börjel läsa dikter i riksdagen och på industrigolven som de politiska, nyskapande poeterna gjorde när det begav sig? Media skulle älska det. Men jag vet inte om poeterna skulle ställa upp på det?

Jag får en stark känsla av att det politiska i poesin nu, handlar om att bredda och ta över begreppet politik. Politik är inte bara Mats Knutson i Aktuellt, inte bara Maud Olofssons ”sluta tjafsa” och Mona Sahlins mascara som klumpar sig nästan lika mycket som hon själv - det är hur vi ska leva i vårt samhälle, hur jag är en del av något större. Ta Ida Börjel som konkret exempel - hennes bok från i år: Konsumentköplagen: juris lyrik. Den handlar ju faktiskt om hur konsumtionssamhället förändrar vår syn på oss själva. Poeterna är nere i våra grundvärderingar och rotar, ifrågasätter: Vill vi ha det så här? Vi kanske inte måste ha det så här?

När USA:s första svarta president Barack Obama svärs in den tjugonde januari blir det symboliskt nog en poet som förgyller ceremonin. Amerikanska Elizabeth Alexander ska själv läsa en nyskriven dikt.

Den svenska motsvarigheten, är det inte en fantastiskt rolig bild av tänka sig: Fredrik Reinfeldt och säg poeten Lars Mikael Raattamaa. Där står de, sida vid sida vid Riksdagens öppnande. Reinfeldts min. Vi kommer aldrig att få se den. Synd. Det hade varit ren poesi.

Marie Lundström

marie.lundström@sr.se

Grunden i vår journalistik är trovärdighet och opartiskhet. Sveriges Radio är oberoende i förhållande till politiska, religiösa, ekonomiska, offentliga och privata särintressen.
Har du frågor eller förslag gällande våra webbtjänster?

Kontakta gärna Sveriges Radios supportforum där vi besvarar dina frågor vardagar kl. 9-17.

Du hittar dina sparade avsnitt i menyn under "Min lista".