Du måste aktivera javascript för att sverigesradio.se ska fungera korrekt och för att kunna lyssna på ljud. Har du problem med vår sajt så finns hjälp på http://kundo.se/org/sverigesradio/

Lugn med bett

Publicerat måndag 5 januari 2009 kl 07.46

Knappt har 2009 börjat så har Stockholms stadsteater haft årets första premiär:

Kristina Lugns pjäs ”Nu mår jag mycket bättre” från 1987 och som ursprungligen heter ”Titta! Det blöder” och som då spelades på Dramaten. Är namnbytet månne en marknadsföringgrej – att vi ska tro att detta är en nyskriven pjäs av Kristina Lugn? Här är det Hugo Hansén, (som senast gjorde succé med Petra von kants bittra tårar) som regisserat och Claire Wikholm spelar Barbro som fått sparken från det dansband där Lennart Jähkels Hans Herrman är orkesterledare.

Maria Edström var på premiären av ”Nu mår jag mycket bättre”.

Egentligen tycker jag att den ursprungliga titeln är bättre ”Titta! Jag blöder”- den fångar pjäsen bättre – titta – jag kan bli sårad, av livet, av kärleken. ”Nu mår jag mycket bättre” är nästan som en parodi på föreställningen om en Lugnsk formulering.

Hursomhelst, till en början tar regissören Hugo Hansén sig an pjäsen som vore det en riktig springa-och-smälla-i-dörrarna-komedi, i scenografen Lars Östberghs närmast naturtrogna 40-50-talsfolkhemsvardagsrum där Barbro går omkring i sin morgon rock och har fått sparken ur sitt band. Och det är i början som den här uppsättningen är svag, förutom det lite flåsiga komedigreppet låter ibland också replikerna så daterade, ett slags emblematiska pratbubble-repliker som bara osar 80-tal.

Men sen händer det nåt, Hansén har ju gett sig på gamla ikoner förr med glatt humör, nyss tex Fassbinder, och efter ett tag öppnar han upp Lugns pjäs och den börjar svänga och leva på ett vis som inte hör till vanligheterna - Lugns språkliga suveränitet kan ju ibland bli lite för självtillräcklig för att,förstå mig rätt, behöva skådespelarna.

Men här har vi skådespelare som kan ta plats och svänga – Lennart Jähkel gör som vanligt inte en åtbörd för mycket eller för lite med sin bufflige Hans Herrman – (men kanske skulle Jähkel nån gång snart få spela en, säj blyg, snäll och intelligent person?) Tomas Bolme laddar rollen som Vålnaden Barbros döde man i lodenrock, med sitt klagande lyssnande, Tina Råborg är helt formidabel som den effektiva karriärmamman som vill starta en bostadsrättsförening, empatisk som en krokodil. Och Marika Lindströms förståndsnedsatta granne Ankelsockan och Richard Forsgrens Den ensamme geologen gör också sitt till denna ensemble som ibland får nåt lite Staffan Göthiskt över sig. Och sist men inte minst Claire Wikholm som Barbro är navet som hela föreställningen graviterar runt, på en gång lite hafsig i sin morgonrock och närmast statuarisk i sin sorg och sin längtan fångar hon rollfigurens rörande tragedi utan ett uns sentimentalitet. Wikholm har också det där bettet i repliken som gör orden spelbara och i rörelse, mer scengolv och mindre lyrikafton – kort sagt, en kongenial Lugn-hjältinna!

        Maria Edström

maria.edstrom@sr.se

Grunden i vår journalistik är trovärdighet och opartiskhet. Sveriges Radio är oberoende i förhållande till politiska, religiösa, ekonomiska, offentliga och privata särintressen.
Har du frågor eller förslag gällande våra webbtjänster?

Kontakta gärna Sveriges Radios supportforum där vi besvarar dina frågor vardagar kl. 9-17.

Du hittar dina sparade avsnitt i menyn under "Min lista".