Du måste aktivera javascript för att sverigesradio.se ska fungera korrekt och för att kunna lyssna på ljud. Har du problem med vår sajt så finns hjälp på http://kundo.se/org/sverigesradio/

Mikael Timm om Berlusconi

Publicerat fredag 4 juli 2003 kl 09.28
I Kulturnytts serie om Italien har det blivit dags för en reflektion av Mikael Timm - och det om en man som hamnat i blåsvädret igen, den här gången efter att han så att säga blev lite arg på fel plats i onsdags.
När Berlusconi hade sitt utbrott i Europaparlamentet häromdagen råkade jag se det på en TV som saknade ljud. Och utan orden – Berlusconi har ett personligt ordval – såg jag honom för första gången: de uppskjutande axlarna, den kraftiga hakan, den alltför tättsittande kostymen med lite för hög skärning, lite för stora slag, lite för stora knappar – jo, visst – en korsning mellan il Duce och en commedia dell’arte-figur, il capitano Spezzafer kanske, han som började som en allvarlig kämpe men slutade som pajas. Eller lille Caesar som han kallas. Ja, det är lätt att ironisera över Berlusconi men i slagregnet av icke-italiensk kritik finns inte bara förakt, utan också övervärdering. Berlusconi brukar i europeiska media beskrivas som en genial affärsmän, en gigant – hur kan han då vara en så valhänt politiker? Man kan jämföra med den svenska affärsmannen Axel Wennergren som vid tiden för andra världskriget ansågs vara en av de stora svenska företagsbyggarna. I själva verket var Wennergren dammsugarförsäljare – låt vara världens bästa, inte en industrialist som skapade bestående värden. Berlusconi började med att dra in kabel-TV i ett nybyggt bostadsområde i Milano och sedan leverera innehåll. Undan för undan har han köpt bolag inom media och byggsektorn. Han har använt korsvis ägande för att finansiera expansionen och invecklade ägarkonstruktioner för att undvika insyn. Fininvests verkliga tillgångar är förmodligen större nu än för 10 år sedan, men företagsgruppen är kaotisk och inte långsiktigt stabil. Berlusconi är en säljare, inte en innovatör. Han är en politiserad krämare, vilket är helt i linje med italienska traditioner från renässansens Florens och Venedig. Den andra frågan är varför han blir omvald. Svaret ligger i efterkrigshistorien. Amerikanarna befriade Italien med hjälp av maffian som dittills varit enkla banditer i Syditalien: rån, kidnappningar, stölder. Nu blev delar av maffian moderniserad samtidigt som politiken monopoliserades av kristdemokraterna som använde just byggsektorn för att sko sig och media för att styra. Två intressesfärer möttes och istället för att bekämpa varandra valde politiker och banditer att samarbeta. Under decenniernas gång blev det en politiserad banditism som ledde till att det politiska systemet föll samman på 80-talet. Nu kom Berlusconis tillfälle, han som redan kände politiken från bygg- och mediabranscherna. Han grep chansen med sedvanlig snabbhet. Berlusconis styrka är hans förmåga till bondsluga improvisationer: han möter motstånd med omgrupperingar: därför alla nya lagar, därför alla nybildningar inom företagsgruppen. Därför den lilla kretsen trogna som ständigt byter platser när de behövs bättre någon annanstans inom intressesfären. I längden kommer det inte att räcka. Det finns ett annat Italien med lokalt välutvecklad demokrati, sofistikerad industri och intellektuell skärpa. Om EU skall fungera måste vi lära känna detta Italien – inte nöja oss med bilden av commedia dell’arte. Mikael Timm
Psst...!
Vill du ta med dig Musikhjälpen i fickan? Ladda hem vår app så kan du fortsätta följa sändningen och önska låtar när du är på språng!
Har du frågor eller förslag gällande våra webbtjänster?

Kontakta gärna Sveriges Radios supportforum där vi besvarar dina frågor vardagar kl. 9-17.