Du måste aktivera javascript för att sverigesradio.se ska fungera korrekt och för att kunna lyssna på ljud. Har du problem med vår sajt så finns hjälp på http://kundo.se/org/sverigesradio/

Grön Hulk tillbaka

Publicerat onsdag 9 juli 2003 kl 13.32
Det var på 70-talet som Stan Lee och Jack Kirby skapade den grönhudade Hulken, Åbäket som ensam och tillsammans med andra Marvel-hjältar som Spider-man och "Namor, the submariner" kommit att hemsöka så många amerikanska tonårshjärnor från 70-talet och framåt. Och därefter naturligtvis våra allt mer amerikaniserade egna. Nu har återigen Hollywood funnit en av dom pengafähig för vita duken, där han förenas med sina syster och bröder: Stålmannen, Stålflickan, Lara Croft, Läderlappen, Daredevil, Spider-man, X-men. Det är sant att han redan varit töntig tv-serie. Men nu är han film av ingen mindre än Ang Lee. Göran Sommardal har sett den.
Det viktigaste skälet till att Ang Lees filmatisering av the Hulk har blivit den bästa och mest intresseväckande och spännande filmen om en seriemagshjälte, åtminstone sedan Tim Burtons bägge Batman-filmer kring 1990, är inte att Ang Lee har gjort så förbluffande rätt i sitt val av vad som får bli kvar och vad som måste bort i Stan Lees och Jack Kirbys ursprungshistoria. Kvar är t.ex. det dubbla och tredubbla spelet mellan General Ross, hans dotter Betty och Bruce Banner. Han har också låtit Hulken hoppa, på the most powerfull legs on earth, och han använder sådana osannolika hoppsekvenser precis som i de gamla magen för att ge fria tyglar åt den livgivande vreden och kraften. Det viktigaste skälet till filmens förmåga att övertyga mig är inte heller Ang Lees försiktiga bruk att emellanåt dela av filmduken på serietidningsvis, vilket knappast skapar vare sig några sensationella effekter eller ger någon seriekänsla utan bara känns som en konstnärligt rätt verkningslös och förvånande konventionell tribut till det seriemagasin som en gång var The Incredible Hulk. Inte heller hans försök att mixtra med den gamla svamliga, gamliga skamliga galna vetenskapsman-schablonen och presentera den som Bruce Banners pappa David ger någon riktig mersmak, även om man kan ha förståelse för den dramaturgiska balansräkningen som kan ligga bakom en sådan uppfinning. Nej, vad som ytterst gör Ang Lees the Hulk till en så fortsatt spännande tittning är inte heller specialeffekterna. T.o.m. den maffigaste kampscenen, den mellan Hulken och de genmanipulerade hundarna gestaltar Lee så att den mer påminner om Bosch än om Bond. Han har helt enkelt tagit den intelligenta sidan av serie-Hulken och struntat i struntet. Han har helt enkelt förvandlat seriefigurerna till människor i stället för att förvandla de skådespelande människorna till serie-figurer, som är det gängse receptet på överflyttning från rutan till duken. Människor är nämligen alltid intressantare i helfigur än vad aldrig så fascinerande serietidnings-figurer blir när de blir uppblåsta till bioformat, som hur viga de än föreställer aldrig undkommer en viss träaktighet. Människorna är gåtfullare, vackrare, mer gripande och t.o.m. starkare än varjehanda stridstiliserad serieandroid. Och Eric Bana, Jennifer Connely och Sam Elliot som Hulken, Betty och general Ross tillåts att bli mer och mer mänskliga, inte mer och mer figurer. Och tillsammans med sina seriefigurer, för sådana måste vi ju ha, ger de också upphov till den där livgivande osäkerheten om vad det här egentligen handlar om och vart alltsammans ska ta vägen. Och där klår Ang Lee också Tim Burton. Den filmiske Läderlappen blir trots allt bara ett ångestridet Alias. Bruce Banners förvandling till det gröna Åbäket innebär en både enklare och gåtfullt intressantare katharsis. Göran Sommardal
Har du frågor eller förslag gällande våra webbtjänster?

Kontakta gärna Sveriges Radios supportforum där vi besvarar dina frågor vardagar kl. 9-17.