Du måste aktivera javascript för att sverigesradio.se ska fungera korrekt och för att kunna lyssna på ljud. Har du problem med vår sajt så finns hjälp på http://kundo.se/org/sverigesradio/

Ny film om den ondskefulle Mr Ripley

Publicerat fredag 11 juli 2003 kl 07.46
Patricia Highsmiths litteräre figur Tom Ripley dyker upp på film i olika skepnader. 1999 spelades han av Matt Damon i "The Talented Mr Ripley", och i "Ripeys Game - En man med onda avsikter", som har premiär i dag, spelas han av John Malkovich. "Ripleys Game" bygger på den tredje boken i serien, och den har filmats förr, 1977, då var det Dennis Hopper som spelade huvudrollen, filmen hette "Der Amerikanische Freund" - "den amerikanske vännen" och regisserades av Wim Wenders.
Förvirring. Hur tolkas EN man som helt desperat och gråtfärdigt förvirrad? Och en annan som hyperelegant, verserad och hans dräng? När det är samma historia? Det handlar om den nya "Ripleys Game" med den pudertorre John Malkovich som Tom Ripley och filmen "Den Amerikanske Vännen" från mitten av sjuttiotalet med den kallsvettigt maniske Dennis Hopper i samma roll. Två filmer inspirerade av samma bok. och sjukligt harmonisk - när det är samma person? Hur förvandlas en obehaglig historia om dödsångest, till en komedi om sarakastiskt megavåld av en gentleman Historien är lagom enkel: Den amerikanske Mr Ripley - en framgångsrik konstförfalskare och på något sätt helt tom människa har dragit sig undan till en europisk stad. Där bor en god rammakare med leukemi. Mr Ripley bestämmer sig för att ta reda på om mannen är kapabel att utföra ett brutalt mord. Som hämd och som lek. Han dras själv in och en märklig vänskap byggd på fler och fler mord uppstår mellan dessa, på olika sätt förlorade män. Och "Ripleys Game" blir en show om hur praktiskt det är, hur läckert, att inte ha något krångligt samvete. Den trutande Malkovich strör radioktaiva syrligheter mellan passen av broderi, sufflebakning, sex med spinettspelande hustru och jakt på maffiamedlemmar meddelst björnfälla. En man som väl är psykopat, men på ett sånt där sätt som gör att man själv gärna också skulle vilja va det, om inte annat så för att kunna säga - Såna här Balkanpersoner tenderar nog att ta strypning tämligen personligt och sedan korka upp en ny flaska 200 årig konjak.Ett sätt att dra en rövarhistoria som man lätt åker dit på, särsklit som den bärs upp av en John Malkovich som ser exakt ut som han skulle kunna dissekera ett spädbarn och virka silkesspets samtidigt. Man fnissar och käkar nöjt ett och annat popcorn. Tills man då råkar se om samma historia. I "Den amerikanske vännen". Där plötsligt hopplöst besvärliga frågor ställs. Vad driver en människa att döda nån annan? Varför är det så skönt? Hur kan någon stå ut med vetskapen att han ska dö, hur klarar vi alla av att veta det, hur långt kan man bedra? Och samme mr Ripley. En man utan egan egenskaper, fantasi, mening eller vänner. Bara en förmögenhet byggd på falsk konst. Gör Dennis Hopper till en själsligt fullkomligt sönderstrimlad människa som får sin första vän och vet att det enda han kommer kunna göra är att förgöra honom. Rejält. Och det verkar inte det MINSTA skojigt att vara nån av dom. Inte en spinett i sikte. Så de två tillnyktrande timmarna med Wim Wenders "Den Amerikanske Vännen" fick Ripelyspelets sockrade spänning och handfatsgrunda repliker om moral, ångest och samvete att faktiskt snopet sjunka ihop precis som en ostsuffle. Så kan det gå. Jenny Teleman
Har du frågor eller förslag gällande våra webbtjänster?

Kontakta gärna Sveriges Radios supportforum där vi besvarar dina frågor vardagar kl. 9-17.