Du måste aktivera javascript för att sverigesradio.se ska fungera korrekt och för att kunna lyssna på ljud. Har du problem med vår sajt så finns hjälp på http://kundo.se/org/sverigesradio/

Ny chans att se Jules & Jim på bio

Publicerat fredag 11 juli 2003 kl 08.37
Med jämna mellanrum satsar Svenska Filminstitutet på att sätta upp filmklassiker på bio på nytt. Efter filmer som Chaplins "Diktatorn" och Kubricks "Doktor Strangelove" är det nu dags för Truffauts "Jules & Jim". Det klassiska triangeldramat från 1961 om vännerna Jules och Jim som bägge är kära i Catherine.
Att Jules och Jim är Filminstitutets val som sommarklassiker är inte helt långsökt. Scenerna med den lyckliga trion som cyklar, springer och badar omgivna av idylliska franska landsbygdsmiljöer har en förmåga att etsa sig in i minnet som själva förkroppsligandet av romantisk sommarflört. Men det som egentligen gör att filmen förtjänar sin klassikerstatus, är väl snarare det skarpa kvinnoporträttet, gestaltat av Jeanne Moreau. För filmens titel till trots så är det inte så mycket Jules och Jim som fängslar, utan istället Catherine - objektet för deras kärlek. För här är en kvinna som känns helt modern i sina försök att komma undan från männens förväntningar och anspråk. Som vägrar att förminskas till bara fru, mor eller älskarinna - utan vill ha allt. Samtidigt. Ha samma rättigheter att svina runt som män alltid tagit sig. Visualiserat på ett smart sätt när Catherine i en av sina första scener klär ut sig till man och faktiskt, för en gångs skull, får vara en av grabbarna. Hon skaffar sig så småningom ett eget litet harem av män som hon alternerar mellan, och spelar ut mot varandra. Och så här drygt 40 år efter filmens premiär är det inte utan att man förstår henne. Snubbarna är rätt trista och menlöst pretentiösa, där de ständigt pratar om konsten, litteraturen och samlar insekter. Och i längden är det också en av männen, Jim, som inte klarar av den okonventionella familjebildningen, Catherines känslomässiga instabilitet, och hennes passionerade men ombytliga kärlek. För mot slutet av filmen förvandlas Catherine ganska snabbt till ett nyckfullt hondjur, driven av osäkerhet, hämndlystnad och destruktivitet. Att konsekvenserna av ett fritt förhållande och en frigjord kvinna blir nattsvarta i Jules och Jim är säkert helt realistiskt i den mellankrigstid som filmen slutar i. Men ändå. Den inordnar sig lite för väl i en ändlös rad av tragiska kvinnliga hjältinnor i fransk film.Det blir liksom klassiskt i ordet sämsta bemärkelse. Kanske ska man ändå vara tacksam för att det över huvud taget dyker upp kvinnor i filminstitutets klassikerserie. För här har det annars varit äkra kort som gällt de senaste åren. Stanley Kubrick, Orson Welles, Akira Kurosawa och Charlie Chaplin, och deras filmer om andra män. Att kvinnorna lyser med sin frånvaro bland regissörsnamnen handlar förstås om att filmindustrin alltid varit, och fortfarande är, enormt mansdominerad. Men i filminstitutets klassikerserie har kvinnorna, fram till nu i alla fall, varit ovanligt undanskymda även PÅ duken. Roger Wilson
Har du frågor eller förslag gällande våra webbtjänster?

Kontakta gärna Sveriges Radios supportforum där vi besvarar dina frågor vardagar kl. 9-17.