Du måste aktivera javascript för att sverigesradio.se ska fungera korrekt och för att kunna lyssna på ljud. Har du problem med vår sajt så finns hjälp på https://kundo.se/org/sverigesradio/
Debutroman

Varricchios vackra pioner

Publicerat torsdag 29 januari 2009 kl 07.46

Isabella Varricchio är född 1981 i Malmö och studerar filosofi i Stockholm. Hennes debutroman heter Pioner och kretsar kring vänskap och makt på en greklandssemester.

Först orkar jag inte med det pretentiösa draget i dialogen väninnorna emellan: Vem säger egentligen sånt som ”begärets kontaktyta”? Det finns ett jag i Pioner och det finns ett du och det finns en utdragen semester på en grekisk ö med sedvanliga attribut.
  Duet är väninnan, lite mer verbal, lite mer föraktfull, mest i huvudet hela tiden, hon bygger upp barriärer av ord, äcklas av kroppar, mest männens, av ett sorts blekfett patriarkat där på stranden. Väninnan läser oavbrutet, docerar, lägger sina teorier på alla andra, gör dem lite sämre, talar om ensamhetens upphöjdhet.
  Jag förstår precis. Vänskapen är estetisk och bygger om inte annat på det gemensamma avståndstagandet, den typ av tvärsäkerhet som brukar avta efter trettio. I den här världen finns verkligen ingenting att vara tacksam för.
  Insprängt i handlingen finns möten med den rödhårige lite omotoriske han, som jaget har börjat träffa i smyg, för det är verkligen ingen relation som duet skulle sanktionera, efter all tid de tillbringat med att ledas till döds vid den manliga sexualitetens penetrerande, att ge och ge och aldrig få något tillbaka. Så många fula par, som tystat varandra de ser där på stranden.
  Men vänskapen är sällan jämbördig, fast den verkligen borde stå över allt annat, den har också sprickor, hierarkier, hål. En en ung inhemsk kvinna i poolen attraherar jaget, påminner om väninnan, eller om henne själv, bara i en mer oskyddad upplaga. Kan det finnas en överordning i den skenbara underordningen? Det talas om brott, som vanligt begångna i Österrike.
  Så pågår Pioner, mina invändningar till trots, ibland tror jag att åttiotalet är tillbaka i sin gamla fragmenterade form, stilsäkert, ambitiöst, inte så roligt. De vackra meningarna vindlar iväg, varvar djupsinnigheter med plattityder. Det blir alltmer uppluckrat i samma stycke, människor i porrfilmer blandas samman med de egna erfarenheterna där du går över i han går över i hon.
  Inte mycket kärlek blir det, begäret är nästan alltid är någon annans och redan insatt i maktens, vanmaktens koordinatsystem. Duras kändes i början överhängande nära, men det finns aldrig något att riskera i Pioner, romanen är för abstrakt. Till slut återstår bara en riktig längtan för jaget: att kunna bemästra något så stort och tungt som ett piano.

                                                        Katarina Wikars
                                                   katarina.wikars@sr.se

Grunden i vår journalistik är trovärdighet och opartiskhet. Sveriges Radio är oberoende i förhållande till politiska, religiösa, ekonomiska, offentliga och privata särintressen.
Har du frågor eller förslag gällande våra webbtjänster?

Kontakta gärna Sveriges Radios supportforum där vi besvarar dina frågor vardagar kl. 9-17.

Du hittar dina sparade avsnitt i menyn under "Min Lista".