Du måste aktivera javascript för att sverigesradio.se ska fungera korrekt och för att kunna lyssna på ljud. Har du problem med vår sajt så finns hjälp på https://kundo.se/org/sverigesradio/

Ljungbergs prosa börjar inte brinna

Publicerat tisdag 3 februari 2009 kl 07.18

Ann-Marie Ljungberg har tre böcker bakom sig: Resan till Kautokeino, Färjenäs och Simone de Beauvoirs hjärta. Alla hyllade - en ovanlig och en ovanligt begåvad berättare brukar hon kallas. Idag kommer fjärde romanen: Mörker, stanna hos mig. En berättelse som bygger på en verklig händelse. Under andra världskriget, i mars 1940 uppe i Luleå, utsattes tidningen Norrskensflamman för ett sprängattentat av anti-kommunister. Fem människor dödades, varav två barn. Ett av de största terroristdåden i Sveriges historia. Utifrån denna händelse har Ann-Marie Ljungberg skrivit sin nya roman.

Förlaget försöker få det här till en skrämmande aktuell roman. Den handlar ju om terror och att vem som helst kanske kan bli terrorist, trummas det ut. Men låt oss vara ärliga.  Ramhandlingen håller sig till allt detta: Rättegången mot de åtalade, deras möten där sprängningen av tidningen Norrskensflamman planeras och hur den genomförs. Men: Det blir ingen riktig roman av det. Det är en ganska trist och omständligt redovisad historia. Det torra i Ljungbergs prosa, som brukar vara så torrt att det börjar brinna och levande stiger upp från sidan, ligger den här gången kvar som grått damm. Varför?

Jag tar fram hennes roman Färjenäs från år 2000 – en strålande roman - för att få något att jämföra med. I både Färjenäs och den nya Mörker, stanna hos mig finns en stark spänning mellan lagen och den enskilda individen. Vem bestämmer vad som är rätt och fel? När blir rätt fel? Den enskilda individen, ja. Med Ann-Marie Ljungberg brukar vi inte komma den enskilda individen, romanpersonen inpå livet. Färjenäs var en kollektivroman och då var det helt i sin ordning att vi inte kom nära. Men i den nya boken Mörker, stanna hos mig är inte personerna det handlar om särskilt många, och då blir det en brist att människorna förblir så vaga. I Färjenäs var det platsen, Färjenäs i Göteborg som fick sin roman. I den nya boken finns en plats som försöker få sin roman. Luleå. Men inte får det! Det handlar så förtvivlat lite om stan – fast det är i de korta styckena om Luleå som jag känner igen den Ann-Marie Ljungberg jag hyllat genom åren. I ett efterord skriver Ljungberg lite mer om stan - och det är nästan jobbigt levande jämfört med resten:  

”När jag var liten”, skriver hon, ”var Luleå min drömstad. Och fortfarande känns det som om jag börjar andas på ett annat sätt i Luleå. Luften är liksom mörkare, mer mystisk, men också klarare. Och den är så löftesrik”.  Här har vi något. Hennes roman om Luleå vill jag läsa. Den här gången blev den utsatt för ett attentat. Må den överleva. 

Marie Lundström

marie.lundstrom@sr.se

Grunden i vår journalistik är trovärdighet och opartiskhet. Sveriges Radio är oberoende i förhållande till politiska, religiösa, ekonomiska, offentliga och privata särintressen.
Har du frågor eller förslag gällande våra webbtjänster?

Kontakta gärna Sveriges Radios supportforum där vi besvarar dina frågor vardagar kl. 9-17.

Du hittar dina sparade avsnitt i menyn under "Min lista".