Du måste aktivera javascript för att sverigesradio.se ska fungera korrekt och för att kunna lyssna på ljud. Har du problem med vår sajt så finns hjälp på http://kundo.se/org/sverigesradio/

...och Stones fortsätter - bättre och bättre

Publicerat måndag 21 juli 2003 kl 08.57
Att Rolling Stones varit i Sverige har väl knappast någon kunnat undgå. Trots att bandet sedan decennier dömts ut som föredettingar flockas fansen utanför hotellet, arenorna säljs ut och tidningarna fylls med artiklar om hur många lastbilar dom använder, vad de druckit efteråt, var de åkt båt. Rolling Stones tycks vara lika provocerande nu som när dem slog igenom för fyrtio år sedan.
Redan på eftermiddagen kan jag höra det från balkongen där det är brännande varmt: ett svagt sorl från gatan, inte störande: bara lite högre röster än vanligt, fler och snabbare steg, en och annan bil som rivstartar. Sedan stiger ljudet: ett par timmar senare hörs skrik, någon flaska som krossas, polishelikoptrar. Hela staden är en organism, en sammanhängande massa som Elias Canetti skrivit om. Några timmar senare förstår jag oron, det är inte ett gammalt rockband som ger konsert. Det är djävulen själv som springer där framme, klädd i röd rock, hoppande med en utommänsklig energi, dansade under lågorna. Visst, Mick Jagger begär och får Sympathy for the devil. Närmare backanalens blandning av våld och extas kommer vi inte i industrisamhället. Och jag förstår varför det skrivs så många hatfulla artiklar om Stones, en gång provocerade musikerna där framme föräldragenerationen, nu är det barnen som skriver att Keith Richards är senildement och äcklig, att Jagger är elak och snål. Stones har blivit farligare med åren, genom sitt förakt för konventioner. De dansar, spelar och sjunger med en omänsklig energi. De inhyrda musikerna behöver torka sig i ansiktet, de får en paus då och då. Men de fyra bandmedlemmarna verkar vara släkt med Dorian Gray, som enligt Oscar Wilde hade sålt sin själ i utbyte mot evig ungdom. Charlie Watts, Jagger och Ron Wood har pojkkroppar, Keith Richards har tagit hand om allas rynkor, i gengäld får han vara vårt onda genius. De frågar inte om vi trivs, de ler inte, de frågar om vi är beredda – beredda på vad? Ja, inte love, peace and understanding. När Paul McCartney var här i våras gav han en utmärkt konsert, spelglädjen var påfallande, rösten var fri, lödig – den lyfte mot taket i Globen och värmde. Men med Stones handlar det inte om livsglädje utan om livskraft, och det är faktiskt något annat. Paul McCartney gifter sig med trevliga kvinnor som är vegetarianer, älskar naturen och stödjer handikapporganisationer. Mick Jagger gifter sig med kvinnor som efteråt berättar om vilken snuskgubbe han är och begär 100 miljoner i skadestånd. Jagger och Richards kan inte skriva en kärlekssång, de kan skriva om begär, besatthet och könskamp. McCartney skänker pengar till välgörande ändra mål. Vem har någonsin sett Keith Richards eller Mick Jagger skänka bort något om de inte själv vinner på det. McCartney avslutar konserten med att orden ”jag önskar att vi kunde ta med er hem.” Något sådant skulle aldrig Jagger säga. Han vet att vi alla kommer att mötas på ett varmt ställe senare, och det är vi som betalar resan dit. Detta är djävulens band, så inte undra på att de är förbannat bra. Jag har hört dem förr, men aldrig så samspelta. Beatles handlade om begåvning och musikalisk glädje, Stones är hårt arbete. De har med åren lärt sig det viktigaste i all konst: att välja bort. Här finns inte ett gitarrsolo för långt, inte ett riff som är fel, Charlie Watts slår inte ett slag för mycket. Sedan the Band lade av är Stones det enda verkliga kollektivet i populärmusiken, en grupp där alla underordnar sig helheten. Men så har de ju också lämnat de individuella själarna i någon bank på vägen och blivit Fan så bra. Mikael Timm
Har du frågor eller förslag gällande våra webbtjänster?

Kontakta gärna Sveriges Radios supportforum där vi besvarar dina frågor vardagar kl. 9-17.