Du måste aktivera javascript för att sverigesradio.se ska fungera korrekt och för att kunna lyssna på ljud. Har du problem med vår sajt så finns hjälp på http://kundo.se/org/sverigesradio/
FILM

Mer 70-tal än 70-talet.

Publicerat fredag 27 februari 2009 kl 07.46
Sean Penn som Milk

FILM. Han fick en Oscar för bästa manliga huvudroll nu i veckan, Sean Penn, som spelar Harvey Milk i filmen Milk. Filmen var nominerad till totalt åtta Oscar, och fick även priset för bästa originalmanus. Och historien? Den är den om den förste öppet homosexuelle som blev vald till ett offentligt ämbete i USA – Harvey Milk, som på 70-talet i San Fransisco lyckades få gay-frågor upp på den politiska agendan. Milk blev mördad 1978, men sågs då redan av många som en hjälte. Regissör till filmen är den amerikanska independent-filmens kung Gus van Sant .

När jag som tonåring gick i skolan i USA ett år minns jag hur min i övrigt så progressiva psykologilärare deklarerade att homosexuella minsann inte borde få undervisa – att barn och ungdomar är alldeles för lättpåverkade för att man skulle kunna tillåta det. Och nej, det var inte i mellanvästern eller södern, utan i en förort till New York i det tidiga 80-talet. Jag kände inte till Harvey Milk då, inte till den strid om proposition 6 som han lyckats vinna några år tidigare, heller. Proposition 6 som föreslagit just att homosexuella inte skulle få arbeta som lärare i Kalifornien, men som blev kraftigt nedröstad.

När Sean Penn och alla de andra skådisarna nu får hänga i kvarteret Castro i San Fransisco- i lee-jeans och t-shirt, krulliga frisyrer och stora glasögon, när de gradvis organiserar sig mer och mer och faktiskt når politisk framgång – då finns det en känsla av frihet och framtid i bilderna, en nybyggaranda i ett visst flum-töcken, med lite Bowie, lite disco i soundtracket. Det är mer 70-tal än 70-talet. För Gus van Sant kan när han vill jobba med bilder och rytm och stämningar på ett sätt som ÄR film, som är allt vad film kan vara – drömsk, fri, mångtydig - och här har han haft en skatt av arkivmaterial att leka med, dessutom. I stora sjok är Milk helt underbar.
   Och Sean Penn, jag säger bara Sean Penn. I jeansjacka, med små rynkor vid de sorgsna ögonen, lite sävlig och med en välavvägd dos av fjollighet – man förstår att folk vill hänga på när han inleder sina tal i megafonen med ”I’m Harvey Milk and I’m here to recruit you”.

Att Milks liv och tragiska död och homo-rörelsens kamp för mänskliga rättigheter inbjuder till starka känslor, det är grunden. Men just därför behövs inte några smetiga musikpålägg eller storvulna masscener. Det är  bättre när filmen får hållas i sitt loja och milt ironiska tempo, när dialogen får vara kvar i det där fräckt snälla som passar hänget, tiden, tonen. Så det är synd att Milk också gradvis blir till en amerikansk mainstreamfilm - för lång och för sentimental.
   Men kanske är anpassningen det som gör att filmen når ut till flera? Kanske är det värt det? Missa den inte, se den ändå; för kampen, för Sean Penn - för hänget, tiden, tonen…

Anneli Dufva
anneli.dufva@sr.se

Grunden i vår journalistik är trovärdighet och opartiskhet. Sveriges Radio är oberoende i förhållande till politiska, religiösa, ekonomiska, offentliga och privata särintressen.
Har du frågor eller förslag gällande våra webbtjänster?

Kontakta gärna Sveriges Radios supportforum där vi besvarar dina frågor vardagar kl. 9-17.

Du hittar dina sparade avsnitt i menyn under "Min lista".