Du måste aktivera javascript för att sverigesradio.se ska fungera korrekt och för att kunna lyssna på ljud. Har du problem med vår sajt så finns hjälp på http://kundo.se/org/sverigesradio/
Konst

Prerafaeliterna intar Nationalmuseum

Publicerat fredag 27 februari 2009 kl 07.44
Dante Gabriel Rosetti/The beloved

Vårens stora satsning på Nationalmuseum i Stockholm är en utställning med de engelska Prerafaeliterna - den första någonsin i Sverige. Över 200 bilder ur denna rörelse, som blomstrade i England under hela andra halvan av 1800-talet skall ge en svensk publik en första bild av en mycket speciell konstriktning.

Vilken bra idé av Nationalmuseum att ställa ut något så udda, och i Sverige alldeles okänt som de engelska prerafaeliterna. De är helt säregna, helt engelska och alldeles för sig själva. Rörelsen spred sig aldrig till andra länder och lämnade knappt några spår efter i senare tiders konst.

Det Prerafaelitiska Brödraskapet, som de kallade sig, var som ett annex till konsthistorien, men under hela andra hälften av 1800-talet var de en ständig i närvaro i engelsk konst. Prerafaeliter kallade de sig för att ville tillbaka till tiden före Rafael, till medeltiden och ungrenässansen, till ett allvar och ett ljus, en klarhet och en tydlighet som de ansåg ha gått förlorade i senare tiders tomma effetktsökeri och allmänna fåfänglighet. Resultatet av alla dessa höga ideal blev ett delvis alldeles ljuvligt måleri, med höga ljusa färger, tydliga konturer och ofta en nästan juvellik lyster i ytorna.

Resultatet blev också mycket ofta påfallande knasigt. De nöjde sig nämligen inte med att måla, de ville också iscensätta små tablåer, berätta historier, rörande, gripande och sedelärande historier, men eftersom de så vitt jag kan se egentligen bara ville berätta de konventionella viktorianska historierna, med den konventionella viktorianska moralen, och dessutom tycks ha haft detta krav på klarhet, för att inte säga entydighet även i berättandet, så händer det inte sällan att det känslofulla allvaret tippar över i himlande ögonkast, menande blickar och små anekdoter av ibland överväldigande faddhet. Fast det gör inte så mycket, det bidrar mest till känslan av att vara på ett alldeles eget ställe där inga vanliga regler gäller, där andra känslor, gester och uttryck gäller än i den vanliga grådaskiga behärskade verkligheten, ”vad är verkliga rosor mot en handmålad rosenkuliss, som Tove Jansson har uttryckt saken.

Dickens borde ha tyckt mycket om dem, men han avskydde dem istället, förmodligen för att de helt saknar humor. Nu pratar jag om dem i grupp, men det är klart att det finns individuella skillnader. Den främste målaren är säkert Sir John Everett Millais, det ser man här, även om det inte finns många exempel på honom i riktig högform, men den som verkligen står ut är förstås Dante Gabriel Rosetti. Han berättar inga historier och presenterar inga sensmoraler, han är sensualist och skönhetsdyrkare, och när han kommer loss på kvinnohår och broderat siden, då finns det inte mycket att tillägga. Så vad säger man? Tack, Nationalmuseum.

Mats Arvidsson
mats.arvidsson@sr.se

Grunden i vår journalistik är trovärdighet och opartiskhet. Sveriges Radio är oberoende i förhållande till politiska, religiösa, ekonomiska, offentliga och privata särintressen.
Har du frågor eller förslag gällande våra webbtjänster?

Kontakta gärna Sveriges Radios supportforum där vi besvarar dina frågor vardagar kl. 9-17.

Du hittar dina sparade avsnitt i menyn under "Min Lista".