Du måste aktivera javascript för att sverigesradio.se ska fungera korrekt och för att kunna lyssna på ljud. Har du problem med vår sajt så finns hjälp på http://kundo.se/org/sverigesradio/

Gripande Alcina på Drottningholms Slottsteater

Publicerat måndag 28 juli 2003 kl 07.50
För tre år sedan visade Drottningholms Slottsteater en verkligt märklig föreställning: Händels Tamerlano. Sällan hade en Händel opera skildrats med en sådan psykologisk trovärdighet. Plötsligt fick kejsare och andra härskare ett närmast Norénskt djup. Praktfullheten var starkt nedtonad men spänningen mellan människorna var hela tiden hög. Det var AmsterdamOperans chef Pierre Audi som regisserade och Christophe Rousset som dirigerade. Föreställningen återkom förra året, men i år gör just denna duo en helt ny Händelföreställning: Alcina. På scenen står bland andra två internationella världsstjärnor: Tyska Christine Schäfer i huvudrollen och Anne Sofie von Otter. Per Feltzin såg helgens premiär.
Ja, det är lycka att höra Händel på Drottningholm, höra en så spänstig orkester och sån dynamik och klang i röst. Det är ju ingen lätt uppgift, det här att upprepa en succé. När Tamerlano var en överraskning där demaskeringen av makten var närmast chockerande brutal, är Alcina en helt annan historia. Här handlar det om kärlekens magi och vad som händer med den när trolldomen tar slut, när besattheten och kontrollbehovet inte längre fäster på de man förhäxat. I Händels original är det verkligen en Lycksalighetens ö där Alcina regerar bland de gamla männen som hon förvandlat till olika djur när hon lekt färdigt med dem. I Pierre Audis värld handlar det mindre om djur och mer om människor. Händels arior som ofta ska gestalta en enda känsla på djupet har här närmast koreograferats så att detta innehåll verkligen syns i steg och gester. Och trots att det i princip bara är arior - sällan duetter eller terzetter - så är det nästan alltid flera på scenen. De får reagera på det som sångaren sjunger. De är aldrig i vägen, de arbetar parallellt med handling och sång. Arian får ett kraftfält. Att de kommer ihåg varje kliv och rörelse under denna generösa kväll är en bragd i sig. Det är operaschack på högsta nivå. Men det är förstås sammansmältningen av musikalisk och scenisk gestaltning som gör Alcina på Drottningholm så gripande, drabbande, igenkännande. Här och var finns i och för sig viss heshet som jag tror beror på den fuktiga värmen. Samtidigt är det underbart att höra hur de medvetet offrar en och annan skön ton för att i stället få fram känslan bakom noten. När Schäfer i andra aktens nära nog kvartslånga Ah, mio cor, faktiskt plötsligt är ensam på scenen förstår vi att, och hur, hon inser att hon håller på att förlora kontrollen över sitt liv. När von Otters Ruggiero får hjälp av jakthornen blir vikten av kontakten med sitt inre understruken. När den unga sångerskan Ingela Bohlins Morgana, som vi nyss hörde, går sida vid sida med sin syster och också hon försöker erövra varje man, förstår vi varför männen faller när sången är så intagande. Och så kvällens utropstecken: irländska mezzon Patricia Bardon som Bradamante, en kvinna som kraftfullt gör allt för att hitta den äkta kärleken! När nu allt detta är sagt vill jag bara hänga på en ilsken fråga åt politikerhåll. Inte sedan 1952 har man spelat så lite som i år på Drottningholms Slottsteater. Sedan 1992 har anslagen urholkats i stället för uppräknats. Min roll som kritiker är inte att liera mig med teatern, men Kungliga Operan ger en balett från förr här ute 13 gånger och den egna produktionen Alcina ges bara 8 -utsålda- gånger. Sen står det tomt. Jag tycker inte verkar riktigt klokt. Och när kommer Sveriges Television tillbaka till detta unika teaterhus och sänder till oss och hela världen? Frågor som tarvar svar. Per Feltzin
Har du frågor eller förslag gällande våra webbtjänster?

Kontakta gärna Sveriges Radios supportforum där vi besvarar dina frågor vardagar kl. 9-17.