Du måste aktivera javascript för att sverigesradio.se ska fungera korrekt och för att kunna lyssna på ljud. Har du problem med vår sajt så finns hjälp på http://kundo.se/org/sverigesradio/

Terminator 3 - Rise of the Machines

Publicerat onsdag 30 juli 2003 kl 07.55
1984 såg världen för första gången den fruktansvärda framtid som utmålades i filmen The Terminator. 1991 brakade det lös igen med Terminator 2 - Domedagen. Filmerna som regisserades av James Cameron har med åren blivit klassiker, och nu är det dags för Terminator 3 - Rise of the machines, regisserad av den något oprövade Jonathan Mostow men som vanligt med Arnold Schwartzenegger som dödsbringande framtidsmaskin. Måns Hirschfeldt har sett den.
Men vänta nu, ställdes inte domedagen in redan i förra filmen, när det där datachipet, som blivit över från första filmen förstördes av John Connor och hans mordiska mamma? Utan det chipet skulle ju inte robotorna som i framtiden tar herreväldet över jorden kunna byggas, så allting borde ju vara frid och fröjd. För det är ju det Terminatorfilmerna handlar om för er som missat det - efter ett kommande kärnvapenkrig, så behärskas vår planet av maskiner som själva startat kriget - men en liten grupp människor gör tappert motstånd, under ledning av en John Connor. Så därför skickar maskinerna mördarrobotar tillbaka till vår tid för att ta död på Connor i förväg, så att säga, först i moderlivet, i första filmen, sen som tonåring i tvåan. Trots dessa erfarenheter blir den lite tilltufsade unge man Connor nu blivit, en smula förvånad, precis som biopubliken, när robotorna nu återkommer en tredje gång. En stygg, med kvinnliga former och en snäll, med Arnold Schwarzeneggers oefterhärmliga form - han som enligt egen utsago, inte har några känslor, men ändå förnärmat rättar de som kallar honom robot - I am a cybernetic organism. Och han och hon går förstås lös på varandra och undergången nära redan i filmens inledande halvtimme där Terminator 3 nästan havererar i en enda stor bildstöld, med motorcyklar, och småbilar och storbilar och skåpbilar och suvar och brandbilar, likbilar, polisbilar, långtradare och till sist en jättelik kranbil som demolerar några ocharmiga förorter. Och med Matrix 2 i färskt minne, så vrider jag mig i biofåtöljen, och undrar om T3 också ska gå upp i tjock bolmande uppföljarrök - inte minst med tanke på att upplägget är en karbonkopia på förra filmen. Men mina farhågor kommer efterhand på skam, för det utmärkande för Terminatortrilogin är att filmerna är mer trogna sin egen logik och mytologi, än de följer gängse konventioner - och att kärnvapenkatastrofer, för länge sen fallit ur Hollywoodmodet, det bekommer inte dom som skådat in i framtiden, - nä, gruvliga nedräkningen är inte något som bara kan ställas in - och det vilar en känsla av genuin desperation över T3, som engagerar mer än det mesta i genren - nån nåd är inte att räkna med. När filmen reser sig ur inledningens aska framträder en berättelse som är närmast uppfriskande dystopisk, om det finns nåt sånt - där till och med det programmerade stålskelettet Arnold får nåt religiöst i lysmaskarna när han talar om människan som boven i dramat, inte maskinerna. För det är ödet med stort Ö som träder in på scenen och rätar ut frågetecknen kring det förstörda datachipet och hur allting kan hända en gång till - och även om det är väl bombastiskt pessimistiskt, så tror jag att både Hegel och Dr. Strangelove skulle nicka gillande åt Arnolds envetna kamp mot alltings fullbordan. Måns Hirschfeldt
Har du frågor eller förslag gällande våra webbtjänster?

Kontakta gärna Sveriges Radios supportforum där vi besvarar dina frågor vardagar kl. 9-17.