Du måste aktivera javascript för att sverigesradio.se ska fungera korrekt och för att kunna lyssna på ljud. Har du problem med vår sajt så finns hjälp på http://kundo.se/org/sverigesradio/
KONST

Pornografisk identitet i Wien

Publicerat onsdag 4 mars 2009 kl 09.15
1 av 2
Ett av verken som visas under utställningen The Porn Identity på Kunsthalle i Wien är från The Naked Feminist av Louisa Achille (2003)
2 av 2
En replica från Stanley Kubricks Korova Milkbar i filmen A Clockwork Orange (1971) visas på Kunsthalle i Wien. Liz Moore heter konstnären bakom verket.

Om några nu tycks ha glömt det, så är konst som provocerar ungefär lika gammal som grottmålningarna. Konst som medvetet vill provocera är möjligen av något yngre datum. I den österrikiska huvudstaden Wien har man en fin tradition på den punkten, och just nu visar man på Kunsthalle utställningen The porn identity. Den pornografiska identiteten. Vill den då provocera?
   Gunnar Bolin gick lätt rodnande till denna barnförbjudna utställning.

Mitt emot disken där man löser biljett, där finns ett spegelklätt skåp, sådär två och en halv gånger tre meter i storlek. Lagom att gå in i och det står också på en skylt ”Två åt gången” och så lyder texten på dörren ”Jag visar min om du visar din”. På vernissagen fick konstnären Marlene Haring ett sjuttiotal par att besöka skåpet, minst tre hade sex, meddelar utställningens kurator Angela Stief nöjt.
   Tro’t den som vill.

Väl inne i utställningen - utan att ha visat min för någon får jag erkänna - så bjuds man en blandning av vanligaste påsättarporr och ett antal konstverk som mer eller mindre kommenterar detsamma.
   Det är en sällsam känsla att stå och titta på en film med fem masturberande män på rad, där man bara ser jacka skjorta lite nedhasade brallor könsorgan och inga ansikten.

Lite röd om kinderna blir jag, särskilt när jag märker att någon står bredvid och fundersamt tittar på samma verk, känslan är ganska långt från den man får när man står bredvid någon framför säg Rubens på konsthistoriska ett par hundra meter därifrån.
   Och det är väl också det utställningen vill komma åt - våra känslor av skam, upphetsning eller vad det nu kan vara.

Men vem bryr sig, vi känner oss förmodligen alla lika smågenerade och det går faktiskt över efter ett tag. Och då går det lättare att se den övriga konsten som till exempel Katrina Daschers omgjorda Lolita, en installation där den unga nymfetten som Nabokov kallade henne, är en ytterst försigkommen lesbisk ung kvinna med stor aptit på sex, eller Johannes Wohnseifers Framför den gröna dörren, som är en just grön dörr öppnad en decimeter och där bakom en tv som visar en porr film. Man får vrida lite på sig för att se, och det gör jag så gärna tills jag kommer på att kanske någon tittar och går då generat vidare.
   Nästan alla besökare beter sig på samma sätt.

Var det då en bra idé med den här blandningen av konst och porr? Jo, det var det - vi kan inte komma undan våra verkliga reaktioner på hardcorevaran som sedan konsten kommenterar.
   Men jag undrar om ett svenskt statligt museum skulle kunna eller våga visa den. I Österrike är man mest förvånad över den uteblivna moraldebatten, fast man tvingades sätta en svart lapp över den dildo som fanns på affischen. 


 

Gunnar Bolin
gunnar.bolin@sr.se

Grunden i vår journalistik är trovärdighet och opartiskhet. Sveriges Radio är oberoende i förhållande till politiska, religiösa, ekonomiska, offentliga och privata särintressen.
Har du frågor eller förslag gällande våra webbtjänster?

Kontakta gärna Sveriges Radios supportforum där vi besvarar dina frågor vardagar kl. 9-17.

Du hittar dina sparade avsnitt i menyn under "Min lista".