Du måste aktivera javascript för att sverigesradio.se ska fungera korrekt och för att kunna lyssna på ljud. Har du problem med vår sajt så finns hjälp på http://kundo.se/org/sverigesradio/
Konst

Halvdan Carl Larsson i helfigur

Publicerat torsdag 5 mars 2009 kl 07.54
Elsebeth Welander-Berggren kontrollerar hängningen på Waldemarsudde. Foto Leif R. Jansson Scanpix

Carl Larsson hör väl till de där konstnärerna som nästan alla vet hur hans måleri ser ut. Så till den grad så att själva kunskapen om hur han målade eller vilken sorts konstnär han egentligen var riskerar att ständigt komma i bakgrunden. På Waldemarsudde i stockholm har man nu öppnat en stor Carl Larsson utställning dit Måns Hirschfeldt gick full av förväntan:

I februari 1906 skriver Carl Larsson i ett brev till prins Eugen att ”Nu har jag äntligen lärt mig att döden bara är en slags nysning eller dyligt och då kan man ju ostörd moja sig åt livet, inte sannt?

Och mojade sig åt livet det gjorde han ju i sin konst, den käre Calle Larsson, som prinsen kallar honom. Och på Waldemarsudde mojar man vidare, och ostört var ordet - för det här är en märkligt hållningslös utställning.

Det finns förstås mycket att titta på och med runt 100 verk är det ju roligt och gå runt och jämföra och upptäcka vilka problem Carl Larsson har med att måla händer till exempel - medan han är en hejare på nackar och inte minst på att fånga en blick - bakifrån.

I den stora målningen Den första läxan, från 1903 sitter en ung flickas nästan helt bortvänd - en lätt vågrörelse som antyder konturen av hennes ansikte, och utan att vi ser hennes ögon fångar ändå Carl Larsson skärpan i hennes blick, med en sån suverän enkelhet. Och eftersom det är målning som i vanliga fall hänger på DeGeergymnasiet i Norrköping, så är det säkert många som här kan se den första gången. Och det nästan overkliga skira porträttet av hustrun Karin i brudklänning på en äng i Grez 1882 - det har inte visats på 50 år, så ja, som sagt, visst finns det att titta på - men inte mer.

För Waldemarsudde har inget annat perspektiv än mängden, man har inte valt nån infallsvinkel, inte närmare fördjupat sig i tekniken eller lyft fram intressanta detaljer och inte heller satt Carl Larsson i något sammanhang, varken ett dåtida eller samtida.

Som om Carl Larsson inte skulle tålas att bråka lite med - hans konstnärskap om nåt står väl emot en törn, och publiken med för den delen - Waldemarsudde kunde gott bjussat på lite kunskap till kakan. Men kanske är man så glad att Larsson återerövrats från servettkartongerna och spelkorten och kakburkarna att man helt enkelt inte har lust att ställa några frågor kring det som ändå är ett av våra största konstnärskap.

Och inte heller den stora katalogen är mycket till hjälp - texten har spätts ut med coffeetableterpentin och består mest av Larssons och Prins Eugens brevväxling som i sin tur mest består av att Eugen försöker bjuda Carl Larsson på middag och i takt med att deras vänskap svalnar blir det mest av enradiga nyårhälsningar - ”Allt upptänkligt gott önskas dig och det dina för det nya året” kan vara det enda som står på en i övrigt tom och jättelik boksida. Och Torsten Gunnarssons iofs klanderfria katalogtext - den är ju inte ens ny utan publicerades i betydligt mer prisvärd bok redan för ett par år sen.

Okej, nog klagat: ta iallafall chansen att se jättemålningar som den underbart betitlade Nu är det jul igen - i verkligheten. Och fundera över den närmast skeptiska blick som hustrun Karin betraktar hela julspektalet med. För hon ser ut att defintivt ha kunnat bidra med några kloka synpunkter på den här utställningen.

Måns Hirschfeldt

mans.hirschfeldt@sr.se

Grunden i vår journalistik är trovärdighet och opartiskhet. Sveriges Radio är oberoende i förhållande till politiska, religiösa, ekonomiska, offentliga och privata särintressen.
Har du frågor eller förslag gällande våra webbtjänster?

Kontakta gärna Sveriges Radios supportforum där vi besvarar dina frågor vardagar kl. 9-17.

Du hittar dina sparade avsnitt i menyn under "Min lista".