Du måste aktivera javascript för att sverigesradio.se ska fungera korrekt och för att kunna lyssna på ljud. Har du problem med vår sajt så finns hjälp på http://kundo.se/org/sverigesradio/
Poesi

Hammarströms kinesiska klockor

Publicerat fredag 6 mars 2009 kl 07.50
Poeten Camilla Hammarström. FOTO: Sam Ghazi

Camilla Hammarström, född 1964, är poet och konstkritiker, bland annat på Aftonbladets kultursida. Hon debuterade 1990 med diktsamlingen Ur överföringen, och har fem diktsamlingar och en monografi om Karin Boye bakom sig.
   I dagarna är hon aktuell med sin sjätte diktsamling, Klockorna, som kommer ut på förlaget Lejd. 

Jag blir faktiskt helt överrumplad av Camilla Hammarströms nya diktsamling! Det här är en av de märkligaste och mäktigaste böckerna jag har läst på länge, och en av de mest förnyande. Först kan Klockorna i och för sig verka högtravande och gammaldags, ljusår från den experimentellt lekfulla stilen i förra boken, Omloppsbanor. Men även om man föredrar mer uttalat nyskapande poesi ska man inte förväxla den högtidliga tonen med förutsägbarhet. 

Titeln syftar på den kejserliga klocksamlingen i den förbjudna staden i Beijing. I en kommentar skriver Camilla Hammarström om klockornas fantastiska utformning med torn, speglar, trädgårdar och blomsteruppsättningar, med massor av mekaniska finesser och utsmyckningar av guld, jade och ädelstenar. Jag har aldrig sett de här klockorna, men texten hjälper mig att skapa egna, fullkomligt hisnande bilder av dem.
   Själva klockorna är i och för sig bara början, även om de avbildas så måleriskt att de växer ut till små underbara världar. De leder förstås mot större sammanhang, mot tankar om tid och livslopp. Det märks att själva formen i dikterna bygger på vattenklockans konstruktion, med vatten som tid, vatten som stiger och rinner undan. Det  är som om texten andas inifrån.

Den här andningen, den här organiska rytmen i texten, gör att Camilla Hammarström kan ta ut svängarna rejält. Hon kan till exempel utan problem använda poesins ultimata gamla skåpmat – liknelsen – och blåsa nytt liv i den. Som här:

”Det röda skalet är täckt av diamanter. Täta kroppar, som slutna knoppar, eller apterade granater färdiga att brisera. Där inne bor urverken. Kuggar, hjul och fjädrar i miniatyr. Bottenglasens sfärer, hängande likt tårar i luften.”

”Likt tårar i luften” – kan man skriva så nuförtiden utan att pyspunka både dikten och sitt rykte som intressant poet?
   Camilla Hammarström kan, och hon gör det i många olika versioner, den ena vackrare än den andra. Camilla Hammarström visar alltså att det behövs en experimentell poet för att förnya traditionen. För att den mer användarvänliga litteraturen ska kunna leva vidare behövs det obegripliga tokdårar som kliver in och blåser liv i nötta bilder.

Aase Berg
kulturnytt@sr.se

Grunden i vår journalistik är trovärdighet och opartiskhet. Sveriges Radio är oberoende i förhållande till politiska, religiösa, ekonomiska, offentliga och privata särintressen.
Har du frågor eller förslag gällande våra webbtjänster?

Kontakta gärna Sveriges Radios supportforum där vi besvarar dina frågor vardagar kl. 9-17.

Du hittar dina sparade avsnitt i menyn under "Min lista".