Du måste aktivera javascript för att sverigesradio.se ska fungera korrekt och för att kunna lyssna på ljud. Har du problem med vår sajt så finns hjälp på http://kundo.se/org/sverigesradio/
TEATER

En älskansvärd väntan på Godot

Publicerat måndag 9 mars 2009 kl 07.40
Sven Wollter och Iwar Wiklander Foto: Aorta

I vår väntar teatersverige onekligen på Godot. I helgen hade Göteborgs stadsteater premiär på Samuel Becketts absurda klassiker. Där gör Sven Wollter och Iwar Wiklander huvudrollerna som de två luffarna Vladimir och Estragon och slutet av mars är det Stockholms stadsteaters tur, då med Mikael Persbrandt och Johan Rabeus. En teatergiganternas kamp väntar med andra ord. Magnus Hedlund har översatt I väntan på Godot och Henric Holmberg har regisserat Göteborgsuppsättningen.

Ett liten röd ridå hänger framför spelplatsen på stadsteaterns stora scen, som en blinkning, en lägesmarkering - nu ska vi få se en av de stora klassikerna, men en av de minst storvulna, nästan som en liten kasperteater. Ridån går upp, och så står de där, Sven Wollters Estragon och Iwar Wiklanders Vladimir, Gogo och Didi i sin luffarstass, här i slitna blårutiga kostymer, någonstans i ingenstans i scenografen Ann-Margret Fyregårds scenrum som också blinkar mot det emblematiska i pjäsen, det döda trädet, lite sand och torrt gräs, ett gammalt bilsäte att sitta på. Så regissören Henric Holmberg verkar helt klart hellre vilja anknyta till ett slags Godot-tradition än att göra rent hus och göra en ”ny” Godot! När Wollter och Wiklander står och håller om varandra i en skrajsen kram så ser vi en Helan och Halvan, eller en bild av alla dessa skådespelare som tidigare tolkat rollerna.

Och Wollter och Wiklander vet sannerligen hur en slipsten skall dras för att skapa liv, närvaro och samspel – att regissör Holmberg också i grunden är skådespelare märks väl. Och publikkontakt är bara förnamnet – publiken jublar, skrattar och skriker, liksom dompterade av ögonblicket, sådär som det ibland blir på teatern. Wollters Estragon lite trög, rädd, ger en känsla av att något uppehåller hans inre så mycket att han inte riktigt kan hänga med i den yttre världen, Wiklanders Vladimir lite elegantare, mer världsvan, men också fåfäng och med svåra prostataproblem. Och mellan dem hela tiden beroendet som hos ett gammalt par, varje steg sitter exakt i den koreografin. Det är stort, mycket stort skådespeleri, men som hela tiden har en slagsida mot att bli alltför hjärtinnerligt, alltför publikfriande. Att göra Gogo och Didi så älskansvärda driver föreställningen på gott och ont i en viss riktning, på ont lite som när Disneys tecknade filmer sakta men säkert blev allt snällare.

Men det finns ju två roller till i ”I väntan på Godot”, Pozzo spelad av Mattias Nordkvist som i ett rep leder sin slav Lucky i Fredrik Evers gestalt - ett slags beroendets negativ, intrasslade i ett maktspel i ett universum utan nåd, Båda är klädda i snygga blårutiga kostymer, och med sin mer stiliserade och mer, hur ska jag säja, alienerade spelstil vidgar de uppsättning till att också rymma pjäsens livsviktiga brist på älskvärdhet,

Så när vi kommer tillbaka från pausen till andra akten, sticker Iwar Wiklander ut sitt huvud i ridåglipan, skrattar och grimaserar, publiken skrattar med och så pang - blir han helt allvarlig och drar in huvudet. Där fick vi! Kanske är det bara så enkelt - att vi, mitt i all denna sceniska grace, inte haft fullt så roligt.   

Maria Edström
maria.edstrom@sr.se

Grunden i vår journalistik är trovärdighet och opartiskhet. Sveriges Radio är oberoende i förhållande till politiska, religiösa, ekonomiska, offentliga och privata särintressen.
Har du frågor eller förslag gällande våra webbtjänster?

Kontakta gärna Sveriges Radios supportforum där vi besvarar dina frågor vardagar kl. 9-17.

Du hittar dina sparade avsnitt i menyn under "Min lista".