Du måste aktivera javascript för att sverigesradio.se ska fungera korrekt och för att kunna lyssna på ljud. Har du problem med vår sajt så finns hjälp på http://kundo.se/org/sverigesradio/

En jazzfestival med gud och prat, prat, prat...

Publicerat fredag 1 augusti 2003 kl 10.35
Stockholm Jazzfestival lider mot sitt slut tisdagen den 2/8 -03 och Mikael Timm en luttad besökare får summera en tillställning fylld av jazz, jesus och mumsande. I publiken.
All that jazz – Och allt där till. Uttrycket dyker upp under Stockholms Jazzfestival. Allt där till – det har jag alltid tolkat som allt utöver noterad musik: improvisation, sökande, musikaliskt risktagande. Men dessa sommarkvällar undrar jag om inte All that jazz skall tolkas som – allt som inte är jazz: För tjugoårsjubilerande Stockholms jazzfestival tycks hysa ett schizofrent motstånd mot just jazz: Onsdagens gospelprogram fick allsång på Skansen att framstå som diskret och smakfull. Den Gud de besjöng är förmodligen lekledare på Friskis och Svettis. Det var trallvänligt, repetitivt och in i ledan förutsägbart. Denna mellansvenska gospel förhöll sig till originalet i den amerikanska södern som Skansen förhåller sig till urskogen. Nåja, kanske har jazzfestivalen helt enkelt lyckats alltför väl med sina folkliga ambitioner. Artisterna tjoar och tjimmar och tackar publiken gång på gång vilket den inte förtjänar – för mer förstrött babblande, mumsande och snubblande åhörare – om nu ordet går att använda – finns knappast. På Jazzfestivalen behövs inga säkerhetsvakter som hindar publiken från att storma scenen, kanske skulle vakterna gå ut i bänkraderna och fästa munkavlar på de högljuddaste. Ja, så där kan man gå och sura och undra över vart jazzen tagit vägen? Kanske har den tagit paus och smyger sig listigt tillbaka, som Svend Asmundsen. Alla var beredda på nostalgi och villiga att förlåta 87-åringen ett och annat misstag. Men det var han inte själv: inget tillbakablickande, inga missar. Han som verkligen spelat med Django Reinhardt försökte göra det bättre och annorlunda ett drygt halvsekel senare. Plötsligt var Stockholms jazzfestival platsen för angelägen improviserad musik. Klassiker alltså: och helhetsintrycket är nog att det är gott om skickliga instrumentalister, men ont om nya bra jazzkompositörer. Det märks hos de drivna musikerna i saxofonisten Jonas Kullhammar kvartett, det är skickligt men river inte, lämnar inget spår. För mig själv blev nog gitarristen Andreas Petterson festivalens behållning. Han har lierat sig med saxofonisten Ernie Watts som dels haft en kommersiell karriär som studiomusiker och bland annat spelat med the Stones och Buddy Rich, dels spelat med experimenterande musiker som basisten Charlie Haden. Samarbetet med Andreas Petterson är en sprakande blandning av amerikansk vitalitet, svensk melankoli med virtuosa solon, men framförallt samspel. Det är musik på spång, och faktiskt ett par riktigt bra nya nummer, somen komposition tillägnad dottern Moa. Mikael Timm
Har du frågor eller förslag gällande våra webbtjänster?

Kontakta gärna Sveriges Radios supportforum där vi besvarar dina frågor vardagar kl. 9-17.