Du måste aktivera javascript för att sverigesradio.se ska fungera korrekt och för att kunna lyssna på ljud. Har du problem med vår sajt så finns hjälp på http://kundo.se/org/sverigesradio/

Bok om fallet Osmo Vallo

Publicerat tisdag 5 augusti 2003 kl 08.54
Osmo Vallo dog 1995, när han greps av två poliser, efter att ha uppträtt bråkigt i en trappuppgång. Under slutet av 90-talet och början av 2000-talet har frågorna "Hur?" och "Varför?" Osmo Vallo dog kommit upp gång på gång i utredningar efter utredningar. Nu har rättsmedicinaren Jovan Rajs skrivit en bok om "Fallet Osmo Vallo".
På sätt och vis är det helt absurt att recensera den här boken. Vilka litteraturkritiska grepp går att använda. Vilka referenser fungerar? Att en redogörelse för Fallet Osmo Vallo är utanför litteraturen är inte är så konstigt, men ju längre jag läser, desto grips jag av känslan att den är utanför samtiden – kanske har boken strålats ned från rymdskeppet Enterprise, kanske är den en ondsint datasimulering för sociologer och historiker att öva på? Så främmande i svensk offentlighet är denna händelse. Fallet Osmo Vallo är ingen välskriven bok. Språket är knyckigt, dispositionen ologisk, argumentation – där den förekommer – stundtals haltande. För den som läst dagstidningarna och lyssnat till samhällsprogram i radio eller TV innehåller den inga större nyheter. Ändå är den en väsentlig bok. Att en missbrukare dör i unga år väcker sällan förvåning. Så varför har Osmo Vallos namn fastnat? Jag tror att det finns enstaka ögonblick i historien som avslöjar större sammanhang. Som om en plötslig vidpust av en slump får väven, tapeten av samförstånd att spricka och man ser hela konstruktionen bakom Potemkinkulisserna. Osmo Vallos död 1995 i samband med en arrestering är ett sådant fall. Rättsmedicinaren Jovan Rajs berättelse om hur han, flera år efter Vallos död, försökte utreda dödsorsaken växer ut till en skildring av den svenska modellens sönderfall. Ingen tar ansvar för att obduktionen sker, ingen vill lyssna på en sörjande moder, ingen sätter individen före bekvämligheten. Att maskineriet fungerar är viktigare än att den levandes rätt till fortsatt liv respekteras. Det finns något av Kafka i rapporten av de två poliserna som omhändertog Vallo – de tycks utsända från Slottet; lite av George Orwell i Rajs torra beskrivning av omorganisationerna i Rättsmedicinalverket som ledde till att ingen tar ansvar och får verket att huvudsakligen ägna sig åt att producera lögner och halvlögner på ett språk som syftar till att försvåra kommunikation. Det mest upprörande i boken är detaljerna: telefonsamtal mellan efterlevande och myndigheter, tjänstemän som passerar i dödens skugga ett ögonblick, gör sin plikt – det vill säga anpassar tolkningarna till systemet och sedan försvinner. Vilken förödande konsekvent uppbyggd samhällskritisk film skulle inte Franco Rosi ha kunnat gjort om mannen som mystiskt misshandlades av någon i finska armén, hamnade i Sverige och aldrig fick leva sitt liv innan det tog slut? Och finns där inte något av Costa-Gavras Z över berättelsen om hur utredarna trasslar in sig i lögnerna? Nej, jag är fel ute – jag förskönar, försöker hitta metaforer där just igen försköning, ingen omskrivning behövs: bara fakta. Här finns ingen stor sammansvärjning, men på något sätt har vi skapat ett samhälle där den enskildes liv är betydelselöst – där förlorare som Vallo behandlas som parias. För den bevärlige understödstagaren Vallo och hans vänner räknas inte ens döden eftersom de varit betydelselösa i livet. Det behövs en man som gjort döden till sitt yrke för att beskriva ett dött samhälle. Jovan Rajs rycker och sliter i materialet. Han kan sin rättsmedicinska historia – och när han beskriver hur patologer lugnt arbetar sig fram till sanningen genom att ta prover och åter prover förstår man sprängkraften i fallet Vallo. För en förlorares död i mötet med två poliser och en polishund hör hemma i en annan tid: den stör illusionen om att vi bryr oss om varandra. Och när vi till slut inser att Vallos sönderklippta och ituskurna vävnader och ben faktiskt är del av samhällets vävnader och ben är det för sent. Mikael Timm
Psst...!
Vill du ta med dig Musikhjälpen i fickan? Ladda hem vår app så kan du fortsätta följa sändningen och önska låtar när du är på språng!
Har du frågor eller förslag gällande våra webbtjänster?

Kontakta gärna Sveriges Radios supportforum där vi besvarar dina frågor vardagar kl. 9-17.