Du måste aktivera javascript för att sverigesradio.se ska fungera korrekt och för att kunna lyssna på ljud. Har du problem med vår sajt så finns hjälp på http://kundo.se/org/sverigesradio/

Kärlekens Herbarium

Publicerat torsdag 7 augusti 2003 kl 07.50
I det gamla orangeriet i Bergianska trädgården i Stockholm visas just nu bilder av fotografen Edvard Koinberg. Under tre år har han fotograferat växter inspirerad av Carl von Linnés skrifter om växternas fortplantning och sexualitet. "Kärlekens Herbarium" heter utställningen, som Jenny Teleman har sett.
Varför blir det så fort man sticker kameran så där lite NÄRA ett par kronblad eller nån liten pistill, OMEDELBART så FRUKTANSVÄRT oanständigt? Och varför går man PÅ det fast man sett tricket förr? Jo, man går på det För att det ALLTID är kul med könsorgan. ALLTID. Ser dom dessutom ut att sitta på nån från yttre rymden är det nästan kört. Vem bryr sig att det råkar var banalt med blommor på bild när det alltid blir till fantasier om snusk mellan små gröna män. Så det är bara att dyka ner och in och på denna gång också. Denna gång hänger dom då i Bergianska trädgården, dom välkända organen, som sig bör på stora blanka foton i närmast religöst perfekt upplösning. Något vagt soundtrack börjar sakta mala i huvet och jag vet att det kommer att bli bra när den snälla Trägårdsirisen som - nära nära fotad - blivit nåt vagt vulgärt och solkigt i vinrött tigermönstrad i fuskpäls. Ett överkast kanske med små nedhasade gula hårstrån över. På en sån säng som ingen utom ytterst slampiga bin skulle använda. Blyga svettiga barnfamiljer trippar på mot narcissen som flinar och flashar en stor veckad öppning med blöta gula mörknande kanter... förbi indaiankrassen, och så pang! Krolilja ( knopp). Två dryga rosa korvar som gungar lite keligt mot varandra i hettan och trutar åt den vänliga trägårdsintresserade damen med sina små rynkiga öppningar i VÄLDIG närbild. Det är ingen liten tavla för homfober det! Och den där bubbelgummsära pionen med en blank köttig knopp i, som en liten fluga vinglar omkring på, tittar jag inte på överhuvudtaget. Och så, när man duckat och rodnat sig fram mellan skåroran och dunet och fjunet, hamnar man då till sin lättnad framför ett vanligt jävla vinbär. Det måste man våga titta på. Men icke. För detta är ett mycket STORT vinbär. Som förstås bliivt en blodrödröd genomskinlig skimrande geleduk som fångat tre mycket små babyhuvuden och sen landat på en kvist. Så klart Det blir sådär när man kollar för nära på blanka foton av färgglada blommor. Det är ett slag under bältet. Intellektet går hem och lägger sig. Man blir drogad och går köper en poster med en sensuell tulpan. Med högupplösta droppar på hela bladen. Utan att man vet hur det gick till. Jenny Teleman
Har du frågor eller förslag gällande våra webbtjänster?

Kontakta gärna Sveriges Radios supportforum där vi besvarar dina frågor vardagar kl. 9-17.