Du måste aktivera javascript för att sverigesradio.se ska fungera korrekt och för att kunna lyssna på ljud. Har du problem med vår sajt så finns hjälp på http://kundo.se/org/sverigesradio/
Teater

Fasansfullt rolig väntan på Godot

Publicerat måndag 30 mars 2009 kl 05.00
1 av 2
2 av 2

I början av mars hade Samuel Becketts genombrottspjäs från 1952, I väntan på Godot, premiär på Göteborgs stadsteater.  Och nu i fredags var det dags för Thommy Berggrens uppsättning på Stockholms stadsteaters stora scen, med Mikael Persbrandt och Johan Rabeus som luffarna Vladimir och Estragon.

Här är de igen, Vladimir och Estragon, Didi och Gogo, och det är nästan så att man med Vladimir vill utropa: Äntligen tillsammans igen!  Och om Henric Holmbergs Göteborgsuppsättning var varm och mänsklig och hela tiden strävade efter att skapa ett slags mening är ångestnivån högre här på Stockholms stadsteater i Thommy Berggrens regi.
   Det är senare på jorden och allt ekar tommare i Sven Haraldssons scenografi. Trädet, stenen och en stor himmel som hela tiden hotar att mulna och svartna mitt på ljusan dag – ett slags det öde landet, en påminnelse om att pjäsen faktiskt skrevs i ett efterkrigs-Europa - Vladimir och Estragon med den svarta kubben på huvudet och kostymer i fel storlek, hittade, bytta eller snodda.  

Persbrandts Didi och Rabeus Gogo inleder med en liten showdans som ett par bedagade music hall-artister och deras spel har hela tiden en air av slapstick och clowneri. Men det används på ett kongenialt vis - skämtet, grimasen, dansen är alltid en besvärjelse, som ett knep att mota bort tomheten, intigheten, fasan. Och Persbrandt och Rabeus är båda mycket roliga och mycket rörande utan att bli det minsta insmickrande, det finns något ihåligt i dem båda, ett lidande som inte alltid är så empatiskt.

För när sen Peter Anderssons pregnante Pozzo kommer med sin slav Lucky i Ralp Carlssons aggressivt uppgivne gestalt så är de två liksom med i samma pjäs, de bryter inte som i Göteborgsuppsättning in som ett annat slags grundämne, utan deras herre-och slavrelation är här, om än med stora gradskillnader, inte helt artfrämmande från Gogo och Didis. Vi är alla del i detta Beckettska universum som hela tiden hotar att upphöra, om inte pratet, gnället, beroendet, förtrycket fortsätter.

En som också lyfter den här uppsättningen är Ingvar Hirdvalls ”en pojke” som rollfiguren helt enkelt heter. Han fångar så vackert en liten pojkes sätt att stå, att hålla sin, jag höll på att säga ”lilla” hand, och att svara så där en sekund för sent, så rädd att säga fel. Det bara skimrar om Hirdwall som ger det hela en stämning av drömspel.
   Men kanske är det mer ett mardrömsspel, efter kriget, efter miljökatastrofen, efter börskraschen – hursomhelst är det helt fasanfullt roligt att se!    

                                       Maria Edström, SR Kulturnytt
                                                        maria.edstrom@sr.se

Grunden i vår journalistik är trovärdighet och opartiskhet. Sveriges Radio är oberoende i förhållande till politiska, religiösa, ekonomiska, offentliga och privata särintressen.
Har du frågor eller förslag gällande våra webbtjänster?

Kontakta gärna Sveriges Radios supportforum där vi besvarar dina frågor vardagar kl. 9-17.

Du hittar dina sparade avsnitt i menyn under "Min lista".