Du måste aktivera javascript för att sverigesradio.se ska fungera korrekt och för att kunna lyssna på ljud. Har du problem med vår sajt så finns hjälp på http://kundo.se/org/sverigesradio/
Teater

Blek Oidipus på Elverket

Publicerat måndag 30 mars 2009 kl 08.49

På Dramatens scen Elverket i Stockholm satsar man de gamla grekerna i nytappning, i vår. För några veckor sedan var det premiär för Sara Stridsbergs Medealand, baserad på Euripides Medea. Och nu i helgen hade Döden i Thebe premiär. Det är den norske dramatikern Jon Fosse som skrivit en pjäs utifrån Sofokles tre dramer Kung Oidipus, Oidipus i Kolonos och Antigone. Regissör är dramatendebuterande Annika Silkeberg.

”Dessa tragedier är sånger, en sjungen framställning av människans hårda lott och livet mellan människor och gudar” så säger Fosse själv om de antika dramerna i programbladet.
   Och det är lätt att förstå hur regissören Annika Silkeberg jobbat med Fosses text och med det mytiska landskap Oidipus och de andra rör sig i utifrån den tanken. För de är inte som vi - inte i sitt sätt att se på livet och döden. För dem är döden och gudarna nära, mycket mer en naturlig del av livet än någonting främmande, skrämmande. 
  ”Det bästa vore att inte vara född, endast döden ger tröst, en plats att vara på” som det sägs mot slutet av pjäsen. Döden det ställe man ändå är på väg till och där man för alltid får vara tillsammans med dem man älskat.

Kanske är det därför scenografen Micha Karlewski skapat ett scenrum som är ljust nog att vara himmel, men också instängt nog att vara underjord. Av bleka gipsskivor har man byggt en smal spång att spela på, i mitten en obelisk, längs långsidorna sitter publiken på bänkar gjorda av samma material och genom taggtråden ovan oss, så snöar det - stora, vita flingor.
   Skådespelarna rör sig i hela rummet, även bakom publiken, längs väggarna. När de agerar kör står de stilla och låter rösterna bli till ljud, studsa mellan sig. De är klädda i kängor, byxor, enkla tröjor - grått, beige, slitet.

Avskalat och rent. Men också avslöjande. Och också - blekt. För de har heller ingenting att hålla sig i, skådespelarna, ingen hjälp att få av någonting annat än av varandra. Och av alla dessa ord. Och alla bär inte orden, alla håller inte taget hela tiden i detta helt upplysta rum, som låter varje åskådare också vara synlig.
   För nånting viktigt är det som inte händer när en berättelse som den här, med all sin skräck och sorg, ändå bara bitvis lyckas komma till liv.

När Magnus Roosmann som Oidipus redan bländat sig själv som straff, när han håller om Antigone och Ismene och säger ”mina döttrar, mina systrar” - då gör den det. Han har knutna händer, han är laddad, spänd, stark som mannen som gradvis insett att han inte kunnat undgå sitt öde; att han både dödat sin far och gift sig med sin mor. Men ändå.
   Jag saknar Fosses eget sätt att sjunga sina sånger, hans tystnader. Jag saknar den stund när alla teaterns delar fogas samman och låter mig bli en del av något större.
   För med denna Döden i Thebe är det så, alla ansatser till trots, att helheten faktiskt blir mindre än delarna.

                                        Anneli Dufva, SR Kulturnytt
                                                        
anneli.dufva@sr.se

Grunden i vår journalistik är trovärdighet och opartiskhet. Sveriges Radio är oberoende i förhållande till politiska, religiösa, ekonomiska, offentliga och privata särintressen.
Har du frågor eller förslag gällande våra webbtjänster?

Kontakta gärna Sveriges Radios supportforum där vi besvarar dina frågor vardagar kl. 9-17.

Du hittar dina sparade avsnitt i menyn under "Min lista".