Du måste aktivera javascript för att sverigesradio.se ska fungera korrekt och för att kunna lyssna på ljud. Har du problem med vår sajt så finns hjälp på http://kundo.se/org/sverigesradio/
POESI

Med Witt nerför Vasagatan

Publicerat torsdag 2 april 2009 kl 07.46
Gunilla Witt Foto: Kari Jantzen

Gunilla Witt är framför allt verksam som koreograf, med dansteatern Atalante i Göteborg som något av en hemmascen. I sina verk har hon ofta vävt samman dans och lyrik. Som poet debuterade hon 1997 med diktsamlingen Allt hon begär. Nu är hon aktuell med sin andra diktbok: Halvvägs nerför Vasagatan.

Man behöver inte läsa länge i Gunilla Witts nya diktsamling för att begripa att det finns många och svåra knutar och krokar och svarta hål bakom och inuti hennes dikter. Men som med allt som lyckas med att hitta sitt uttryck och därmed sina läsare behöver man ingen nyc­kel­knippa till poetens liv för att kunna del av hennes uttryck.

Och att det tryck som återupplevandet av dessa platser i livet skapar också är grunden till hennes uttrycksvilja behöver man inte betvivla. Och att det är uppgörelsen, med det förflutna, med minnena av det förflutna och med sig själv, som har avgjort formen på dikt­erna, som präglas av ett ihållande jagande och duande ­– det är förstås också fallet.

Det finns emellanåt partier i Witts poesi när den här obarmhärtiga dialogen och dialektiken på ett mindre lyckligt vis sluter dikten runt det privata, och blir menande på ett sätt som utesluter läsaren i stället för att gestalta.
   Allra bäst blir det när poeten gör jaget till den deltagande poeten och duet till en plats, en rymd, en belägenhet med fönster och egenskap­er, med gardiner och skuggor, där den andra människan befinner sig och inte bara i andanom tilltalas. Som i den inledande starka sviten om modern, och dikten Lilla syster

Bäst är nog ändå den självbiografiska antologi som bildar mittvalvet i Halvägs nerför Vasagatan. Där sträcker dikterna ut och skruvar sig bort från den ursprungliga uppgör­el­sen. Där tar sig Gunilla Witt till exempel friheten att stoppa in den egna upplevelsen i ett tidstypiskt referat av en amerikansk raketuppskjutning, och vips uppstår en dubbelexponering som ska­par både tidsbild och livserfarenhet.
   Och ofta när Gunilla Witt skjuter in ett mellanrum i det existen­siella anslaget, ett sånt som styckar den första känslan med en välplacerad poetisk grymhet, så lämnar hon mer plats för den läsandes upplevelse. Då blir det ihärdiga tilltalet en kraft, inte en belastning:


  ”Säg att du har några verb. Sitta, ligga, trycka, tänka.
   Säg att du somnar rädd och vaknar rädd och att sömnen är din enda plats.
   Är du då en hjort eller en kvinna?
   Om du skäms för dina verb och din rädsla, är du en kvinna.”

                          Göran Sommardal
goran.sommardal@sr.se

Grunden i vår journalistik är trovärdighet och opartiskhet. Sveriges Radio är oberoende i förhållande till politiska, religiösa, ekonomiska, offentliga och privata särintressen.
Har du frågor eller förslag gällande våra webbtjänster?

Kontakta gärna Sveriges Radios supportforum där vi besvarar dina frågor vardagar kl. 9-17.

Du hittar dina sparade avsnitt i menyn under "Min Lista".