Du måste aktivera javascript för att sverigesradio.se ska fungera korrekt och för att kunna lyssna på ljud. Har du problem med vår sajt så finns hjälp på http://kundo.se/org/sverigesradio/

Nya dikter av Åsa Ericsdotter

Publicerat torsdag 14 augusti 2003 kl 10.38

Åsa Ericsdotter debuterade som poet 1999, ännu inte arton år fyllda, med samlingen Oskyld. Förra året kom Kräklek. Och den nya diktsamlingen har fått namnet Tillbaks.

”Den som påstår sig känna utan kunna uttrycka sig med precision inte bara säger ingenting utan känner ännu mindre.” Strängare krav än så är det svårt att ställa på kärlekens poesi. Men det är inte formulerat av en poet eller kritiker utan av en relativt ung man bakom galler i Bolivia, dömd till 25 års fängelse, där han hade hamnat på grund av sitt samröre med Che Guevaras guerilla. Hans ord faller mig i tankarna när jag läser Åsa Ericsdotters tredje diktsamling Tillbaks, som fortfarande besvärjer sig fram i samma barnsliga kärleksrum som hennes två tidigare, komplett med katt, kåthet, ruelse och anorexia, och vars kärnpunkt, mittpunkt, utgångspunkt och återvändsgränd på det brutalaste vis sammanfattas av poeten själv: hur många gånger ska du gå ifrån mig hur många gånger ska jag knulla dig tillbaks Vad jag tror att Régis Debray tänkte sig ? för det är förstås han som är den unge mannen, en småborgare instängd mellan två eldar och fyra väggar ? det var poetens plikt att varje gång varje dikt varje dag återuppfinna poesins nödvändighet. Åsa Ericsdotters tredje bok lider en akut brist på en sådan nödvändighet. Redan den förra samlingen, Kräklek, led bitvis av en förslitande upprepning, som inte riktigt förmådde växa ut och över sig själv och bli meningslös i andra potens: böljande litania eller meningsfyllande besvärjelse. Utan bara blev sig själv nog. I dikterna i Tillbaks sjunger den speciella ungflicksfräcka och kärlekstraumatiska erfarenheten helt enkelt på sista versen. Den precision som Ericsdotter sannerligen förmår åstadkomma i sina bästa stunder förslår inte längre mot den förtunning som hennes i längden alltför lättflytande, ohejdade litterära framställning innebär. Känslan tunnas ut i samma utsträckning som språket förlorar sig i sin egen paradoxala förtjusning. Jag tror att Åsa Ericsdotters poesi har nått en punkt där hennes poetiska språk ? i två bemärkelser ? måste vända sig mot sig självt. Få syn på sig självt, men också vända sig bort från sig självt. För att på nytt kunna komma Tillbaks. Och med nödvändighet både säga och känna. Göran Sommardal.

Har du frågor eller förslag gällande våra webbtjänster?

Kontakta gärna Sveriges Radios supportforum där vi besvarar dina frågor vardagar kl. 9-17.