Du måste aktivera javascript för att sverigesradio.se ska fungera korrekt och för att kunna lyssna på ljud. Har du problem med vår sajt så finns hjälp på http://kundo.se/org/sverigesradio/

Romanen Austerlitz, en litterär sensation

Publicerat torsdag 14 augusti 2003 kl 10.47
Han hette Winfried Maximillian Georg, men kallade sig själv för Max. På bokomslagen stod det bara W. G. Och precis när den här mannen, med efternamnet Sebald, hade börjat att erövra hela den litterära världen - så försvann han. Idag kommer hans sista roman,Austerlitz, på svenska.
Ja, den tyske författaren W. G. Sebald borde inte vara samtida med oss här på tjugohundratalet. Han skulle i rättvisans namn redan finnas i alla litteraturvetenskapliga handböcker, insvept i en tjock historisk aura, onåbar och självlysande. Det är inte bara det att han skriver som man gjorde förr i tiden, som en Proust eller en Walter Benjamin: storslaget och långsamt och med ett ordval som påminner om erosionens sätt att slipa fram det egentliga landskapet genom att slipa bort allt annat. Nej, att den här fullkomligt briljante författaren för bara sju år sedan fortfarande var en okänd tysklärare vid universitet i Norwich är inget mindre än en sorts existentiell paradox. Att han dessutom dog i en bilkrasch för två år sedan, mitt i den rörelse som precis hade påbörjats från dimman i Norwich och ut i världen, är kanske inte direkt en paradox – men en typisk historisk ironi. På det sättet kan ju Sebalds öde påminna om det som drabbade den 24-årige James Dean. Men det finns mycket litet av "Lev snabbt, dö ung" över Sebald. Han tycks ha levt långsamt, skrivit långsamt och sedan dött halvgammal, på sitt femtioåttonde levnadsår. Och när nu Sebalds sista roman, Austerlitz, kommer på svenska finns det all anledning att ge sig hän åt hans liksom halsbrytande långsamhet. Inte minst därför att det här med Sebald-mått mätt är en riktigt episk historia: ingen frodig berättelse men ändå en berättelse, inte lättillgänglig men ändå tillgänglig. Berättarjaget träffar den gåtfulle Jacques Austerlitz på Centralstationen i Antwerpen. Främlingen börjar att berätta sin historia – och tar sedan bara upp tråden igen varje gång de stöter ihop, lika slumpmässigt som oundvikligt, under de kommande decennierna. Historien om hur Austerlitz som liten judisk pojke sattes på en tågtransport ut från Prag för att komma undan andra världskrigets terror slingrar sig så sakta men säkert in i Sebalds egen återkommande stora berättelse: den om minnet och dess motsats, förträngningen. Sebald själv, vars pappa var kapten i Hitlers armé, har sagt att han inte riktigt förstod vad som hänt under kriget förrän en bit in på 60-talet. Så snirkligt hade han och andra rört sig kring ämnet – innan det liksom slog honom i huvudet bakifrån. Och så snirkligt rör sig även författaren Sebald över sidorna. Hans texter hackar sig i Ulrika Wallenströms fantastiska översättning fram bildruta för bildruta, bisats för bisats, så att även de allra långsammaste förändringar – tiden, glömskan, skulden – kan fångas i flykten. Det är så jag tror att man ska förstå Sebalds slingrande meningar och de underliga, amatörmässiga fotografier som han då och då stoppar in i berättelsen. Inte direkt som en litterär stil, ett grepp – utan mer som ett strypgrepp. Den långsammaste vägen från en smärtpunkt till en annan. Ett sätt, helt enkelt, att berätta det man inte vill berätta. Mattias Berg
Har du frågor eller förslag gällande våra webbtjänster?

Kontakta gärna Sveriges Radios supportforum där vi besvarar dina frågor vardagar kl. 9-17.