Du måste aktivera javascript för att sverigesradio.se ska fungera korrekt och för att kunna lyssna på ljud. Har du problem med vår sajt så finns hjälp på http://kundo.se/org/sverigesradio/
FILM

Hungerstrejk i närbild

Publicerat fredag 3 april 2009 kl 07.46
Michael Fassbender som Bobby Sands i Hunger. FOTO: Atlantic

Hunger är en av vårens omtalade filmpremiärer. Filmen är videokonstnären Steve McQueens långfilmsdebut och utspelar sig 1981 då fängslade IRA-aktivister, med Bobby Sands i spetsen, hungerstrejkade för att bli erkända som politiska fångar.

Jag hade inte tänkt igenom det politiska sammanhanget så noga. Jag gick liksom bara på bio för att se en hyllad film om en hungerstrejkande aktivist. Så det blev några mentala vurpor under filmens gång när jag skulle förlika mig med att de sympatiska männen som plågas så brutalt av fängelsevakterna är IRA-folk.
   Terrorister.

När skylten med årtalet 1981 kom upp tidigt i filmen tänkte jag igen på hur underligt det känns med historiska dramer som utspelar sig i min livstid. Men uppenbarligen är ju filmandet motiverat, jag hade till min skam nästan hunnit glömma hela konflikten.
   Arvet efter mer än hundra år av strider på Nordirland är en av kopplingarna mellan filmens historiska tid och vår levda samtid. Det politiska arvet efter Thatcher och Reagan, är en annan.

Hunger tar för givet att jag ska känna igen Margaret Thatchers röst. Det gör jag, men om jag var bara fem år yngre kanske jag inte ens skulle minnas hennes namn.
   Den tredje aktuella kopplingen är frågan om hur terrorister i fångenskap ska behandlas. Idag måste vi se en film som denna i ljuset av Abu Graibh och Guantanamo.

Det fascinerande med Hunger är att alla dessa stora frågor befinner sig utanför rutan, utanför bilden. Manuset håller sig nästan uteslutande till fängelsemiljön, där fångarna som en form av ickevåldsprotest vägrar bära fängelseuniform, låter bli att tvätta sig, målar cellväggarna med sin avföring och låter rester ruttna i cellerna.
   Fångvaktarna blir galna, fångarna själva blir galna, och både den psykologiska dragkampen och den fysiska brutaliteten hårdnar år efter år tills en hungerstrejk till döden känns som ett någorlunda rationellt val. Till och med för tittaren, som filmen tillåter sympatisera med bägge parterna.

Filmens regissör Steve McQueen är konstfilmare och det syns. Även när han avbildar bajs eller blödande liggsår är bilderna hjärtskärande vackra, med något av samma brutala skönhet som Goyas målningar eller krigsfotografier kan ha.
   Berättandet gör plats för många enträgna närbilder som först känns lite tillkämpade men sedan visar sig vara helt motiverade: de stöder ju känslan av att sitta inspärrad och övervakad som hela filmen bygger på.
   Ibland syns bara ögat på Michael Fassbender, som gör rollen som Bobby Sands.

Det säger en del om de gripande skådespelarprestationerna i den här filmen att han kommunicerar lika mycket med det där enda ögat som hela ensemblen i ett normalt Hollywood-drama gör på två timmar.
   Mycket av filmen är alldeles tyst, nästan en timme berättar McQueen i bilder, ansikten och småfraser. Sedan följer ett långt samtal, nästan helt filmad i enda tagning, mellan Bobby och hans präst, där bakgrund och bevekelsegrunder förs fram.

Är en hungerstrejk mord eller självmord? Politiskt betydelsefull eller helt meningslös?
   Sands etablerar var han står, sedan blir det tyst igen. Han dör, långsamt. Det här är förstås inte alls ett filmberättande som vi är vana vid. Men det är heller inte segt eller svårsmält. Se den. 

Johanna Koljonen
kulturnytt@sr.se

Grunden i vår journalistik är trovärdighet och opartiskhet. Sveriges Radio är oberoende i förhållande till politiska, religiösa, ekonomiska, offentliga och privata särintressen.
Har du frågor eller förslag gällande våra webbtjänster?

Kontakta gärna Sveriges Radios supportforum där vi besvarar dina frågor vardagar kl. 9-17.

Du hittar dina sparade avsnitt i menyn under "Min Lista".