Du måste aktivera javascript för att sverigesradio.se ska fungera korrekt och för att kunna lyssna på ljud. Har du problem med vår sajt så finns hjälp på http://kundo.se/org/sverigesradio/

Polanskis "The Pianist" en berättelse i tomma rum

Publicerat fredag 15 augusti 2003 kl 10.05
När filmen The Pianist belönades med Guldpalmen i Cannes år 2002, var den knappast segertippad och reaktionerna var ljumma och förvånade - men filmen har sen dess blivit regissören Roman Polanskis största framgång på många år, både bland kritiker och publik. Filmen bygger på den polsk-judiske pianisten Wladyslaw Szpilmans minnen från krigets och förintelsens Warsawa - erfarenheter han delar med regissören Polanski, som räddades från ghettot i Krakow och som vävt in egna upplevelser från ghettot i berättelsen om Szpilman.
Vad ska du göra när kriget är slut, frågar den tyske officer som gett den gömde Szpilman en bit mat. Och han svarar att han ska göra som förut, spela piano på polska radion, nåt som verklighetens Szpilman gjorde fram tills för tre år sen. Han ska fortsätta som vanligt, obegripligt kan man tycka när inget vanligt längre existerar, när den värld som var hans fullkomligt raderats. Men det är väl en motståndshandling om nåt, att fortsätta leva som en påminnelse, om det som försvunnit. Adrien Brody spelar filmens pianist, en person vid sidan av, full av iaktagelser men tömd på hopp. Till skillnad från sin familj och merparten av Warsawas judar blir han kvar i ghettot, som slavarbetare. Dom grymheter som han, och vi i biopubliken, betraktar lämnar inget rum för illusioner, och istället för att delta i upproret väljer Spielman instängdheten utanför murarna, han flyr ghettot och lotsas sen mellan olika låsta lägenheter, där mer eller mindre punktliga motståndsmän håller honom vid liv, och där en alltför stor portion av filmen utspelar sig. För den brist på yttre dramatik, som präglar det här långa tysta isoleringen, saknar tyvärr också ett inre liv - varken skådespelaren Brody eller regissören Polanski hittar en väg runt den extrema ensamhetens utdragna tråkighet. Vi kan konstatera det fruktansvärda i Szpilmans öde - vi kan tänka oss våndan - men filmen fryser likväl fast i en alltför noggrann återgivning av det inte ens dagliga brödets litenhet - och de övergivna lägenheternas tomhet. Årstid efter årstid. Själva känslan, lämnas till betraktaren att konstruera i efterhand, för kameran registerar resepktfullt mer än den är en medskapare i skeendet, och trots noggrant omsorgsfullt byggda ruiner och ghetto, och realistiskt komponerade masscener, så är det som om Polanski tvekar inför sin egen konst - inför filmen. Som om det var opassande att peta på Szpilmans vittnesmål om isoleringen. Det finns ögonblick då vi verkligen hör pianistens påtvingad tystnad, men alltför många scener ser vi genom det historicerande gulfilter som väl är tänkt att ge ett intryck av det förflutna, men som istället blir en hinna som hindrar verklig närhet. Som om Wladyslaws Szpilmans öde också var en kuliss. Å andra sidan, varför skulle Roman Polanski inte just tveka inför att försöka berätta den här historien, inför den avgrund av ensamhet som är den överlevandes lott? Vilka förväntningar kan man egentligen ha på en film som filmupplevelse, när den kretsar kring en sån grymhet och utsatthet att den svårligen låter sig beskrivas. Kanske, är ändå Polanskis, och genom honom Szpilmans, distanserade blick den för den här filmen enda framkomliga vägen. För i bilderna från Warsawa och ghettot, från folkvimlet, familjemiddagarna och arbetsplatserna, så levandegör The Pianist miljoner spöken, och det är detta återskapande av en mänsklig närvaro, av den fysiska rum som utplånats, som gör filmen oundgänglig, om vi vill ana vidden av det vacuum, som fortfarande råder. Måns Hirschfeldt
Har du frågor eller förslag gällande våra webbtjänster?

Kontakta gärna Sveriges Radios supportforum där vi besvarar dina frågor vardagar kl. 9-17.