Du måste aktivera javascript för att sverigesradio.se ska fungera korrekt och för att kunna lyssna på ljud. Har du problem med vår sajt så finns hjälp på http://kundo.se/org/sverigesradio/

Gunarssons jävla vinter

Publicerat fredag 15 augusti 2003 kl 10.43
"En jävla vinter" är den upplyftande titeln på en romandebut som kommer ut i dag. Författare är Hans Gunnarsson, den svenska novellboomens okrönte kung med novellsamlingarna "Bakom glas" "Februari" och "En kväll som den här" har det fullkomligt regnat priser och utmärkelser över Gunnarssons alster, och nu kommer alltså hans första roman - om en ung man i Finspång vintern 1986.
-Du borde skriva om den där tiden. -Om vadå? -Om hur det var. -Du menar hur det var att sitta här - i vit skjorta och hockeyfrilla - och vänta på att den stora kärleken skulle knacka en på axeln? Citat ur i en av dom små dialoger som inleder varje nytt kapitel i Hans Gunnarssons "En jävla vinter" - en påminnelse om att det handlar om att blicka tillbaka och att minnas - Gunnarssons eget "Amarcord" om en ung man i Finspång som söker kärleken, litteraturen och inte minst att komma ut i världen. Nu råder det som bekant ingen skriande brist på dylika historier om unga mäns ungdomstid i olika svenska småstäder under 60, 70 och 80-talen - hos Gunnarsson handlar det om 21-årige Gunnar som jobbar på U-livs, vars kärleksäventyr regelmässigt slutar i olika grader av västgöta-klimax och som dryftar musikens mysterier med sina vapendragare, så här kan det låta: "Wilmer X. Sveriges bästa rockband. Efter deras svettiga spelningar i Kisa och Vingåkers Folkets park var det inte längre något snack om den saken. Bättre än så skulle det tamejfan aldrig bli. Det var vi alla, det vill säja Janne och jag och Ryd och Reine, rörande överens om". Slutligen spelar också Palme-mordet en avgörande men något oklar roll i romanens dramaturgi, saker och ting utspelas före eller efter mordet, på ett dunkelt symbolmättat vis. Ärligt talat blir jag ganska förvånad, att Hans Gunnarsson, vars noveller som med sin hemlighetsfulla realism haft förmågan att närmast förhäxa läsaren, nu tar ett så använt romangrepp. Det smärtar mig att säja så om en av mina absoluta favoritförfattare, men all denna konventionella romanrekvisita trivialiserar berättelsen, förpackad som den är i sitt publikfriande emballage. Men när Gunnarsson liksom glömmer att han sitter och konstruerar en roman, och ger sig hän i skeendet då börjar det hända saker. Som när Gunnar kommer hem till den äldre Anna och hennes två barn på nån sorts date, som punkteras som ett gammalt cykeldäck. Eller dialogen mellan Janne och Gunnar en kväll på stadshotellet som slutar med en mosbricka på torget och 250 spänn åt helvete. Kanske gömmer sig ett filmmanus i den här boken, det är som om gestalterna inte riktigt trivs inom romanens ramar, med berättarjag, tidsplan och hela konkarongen. För när Janne och Gunnar får hållas, då är det "en jävla vinter": - Vad är klockan? - Kvart över tolv. - Jävla skittid. - Sa jag det förresten … att jag har börjat läsa Den allvarsamma leken? - Ja. - Jaja… Vi gäspade båda två. Janne tände en cigarett, såg ner mot torget. - Jävla väder också…. Maria Edström
Har du frågor eller förslag gällande våra webbtjänster?

Kontakta gärna Sveriges Radios supportforum där vi besvarar dina frågor vardagar kl. 9-17.