Du måste aktivera javascript för att sverigesradio.se ska fungera korrekt och för att kunna lyssna på ljud. Har du problem med vår sajt så finns hjälp på http://kundo.se/org/sverigesradio/
Opera

Kabanovas kompakta klaustrofobi

Publicerat tisdag 7 april 2009 kl 06.58
Ingela Brimberg som Katja Kabanova Foto: Mats Bäcker

I helgen var det premiär på en av Leos Janaceks operor på GöteborgsOperan. När det gäller den tjeckiske tonsättarens operor är det oftast Jenufa man sätter upp, eller möjligen Fallet Makropoulos eller Den listiga lilla räven. Men det man nu, för första gången där, bjuder Göteborgspubliken på är Katja Kabanova. Det hade sin urpremiär 1921 men utspelar sig på 1860-talet i ett mindre samhälle vid Volgas strand. Där lever Katja i ett olyckligt äktenskap som domineras helt och hållet av hennes svärmor.

En svärmor direkt från helvetet - elak mot alla och på alla upptänkliga sätt. Susanne Resmark. Klart att sonen är en vekling som inte vet hur en rakryggad människa ska vara - vad han än gör, gör han det fel. Iwar Bergkwist. Hans hustru, Katja Kabanova, var förut en fantasifull kvinna, med drömmar och längtan, med visioner. Ingela Brimberg. Men nu? Hon får en kärleksfull blick från en annan man, en lika nedtryckt människa. Tomas Lind. Klart att hon griper tag i det lilla halmstråt.

Ingela Brimberg och orkestern leds med precision av Shao-Chia Lü. Mera känslosamt än aggressivt. Janaceks opera är ett mörkt kammarspel i sex-sju korta, nätt och jämt sammansatta scener. Allt sker med floden Volga nära. Floden - som obevekligheten, som tiden. På GöteborgsOperan är hela scenen fylld av floden, verkligt vatten som speglar det lilla ljus som finns. Scenograf Heinz Balthes.

De dryga två timmarna, i regi av John Dew, de är en uppvisning i kompakt klaustrofobi. Okej - det finns mindre frågetecken - som relationen mellan sång och orkester, visst halvtonssökande ibland hos sångarna - kanske också nervositet i orkesterdiket inledningsvis.

Men som helhet är den en gestaltning av de tvångstankar som styr människors handlingar. Katja säger till sin älskade: ”Om jag hade haft en fri vilja, hade jag inte kommit hit till dig.” Och om hon nu har handlat utan den fria viljan - ja, då måste hon, känner hon, ta de moraliska konsekvenserna av sitt handlande. Det finns alldeles för mycket vatten i Volga. Det är en tragedi.

Per Feltzin
per.feltzin@sr.se

Grunden i vår journalistik är trovärdighet och opartiskhet. Sveriges Radio är oberoende i förhållande till politiska, religiösa, ekonomiska, offentliga och privata särintressen.
Har du frågor eller förslag gällande våra webbtjänster?

Kontakta gärna Sveriges Radios supportforum där vi besvarar dina frågor vardagar kl. 9-17.

Du hittar dina sparade avsnitt i menyn under "Min lista".