Du måste aktivera javascript för att sverigesradio.se ska fungera korrekt och för att kunna lyssna på ljud. Har du problem med vår sajt så finns hjälp på http://kundo.se/org/sverigesradio/
TEATER

Patetisk utlevelse i Victoria Benedictssons Final

Publicerat torsdag 9 april 2009 kl 10.47
Jonas Malmsjö, Malin Arvidsson, Alexandra Rapaport och Torkel Petersson. Fotograf: Roger Stenberg/Dramaten

Svenska teatrar har de senaste åren gått in för att spela ”bortglömda” kvinnliga dramatiker, tex Ann-Charlotte Leffler, Alfhild Agrell och Stina Aronsson. Kanske kan man också räkna in Victoria Benedictsson bland dem, förra säsongen gjorde hennes pjäs ”Den bergtagna” succé och i går kväll hade ”Final”, skriven tillsammans med Axel Lundegård och naturligtvis under hennes pseudonym Ernst Ahlgren, premiär på Dramaten i regi av Hilda Hellwig som bearbetat pjäsen tillsammans med dramaturgen Emma Gabrielsson.

I pjäsen är det maj och 1910-tal, på Dramatens lilla scen är det nyår och 50-tal och scenografen Jan Lundbergs öppna vardagsrum med stora perspektivfönster och möblemang med doft av både 40-och 50-tal är urläckert och Ann-Margret Fyregårds välskurna kostymer, klockade kjolar, svarta hattar och kilklackar är urläckra. 50-talets blandning av bigotteri och optimism, dess nyvunna konsumism och inte minst stelnade kvinnoroller passar Benedictssons pjäs som handen i handsken.

Och första akten, den dionysiska festen där direktör Bruhn och hans hustru Betty tumlar runt med sina gäster är suverän. Här får Hellwig ensemblen att gestalta ett de välbeställdas partajande på kornet - den där långtråkigheten mitt i alla utlevelser, de där hemliga passionerna som högljutt döljs under de falska, hela den där märkliga koreografin mellan intimitet och ensamhet. Och hela tiden med ett slags budskap: vi beter oss här för att vi kan!

Däremot visar sig något av uppsättningens svaghet redan här, nämligen att undertexten spelas fram så tydligt. Redan här fattar vi att Elin Klingas Betty egentligen är urless på det här livet och på sin makes eskapader och att Torkel Petersons bankdirektör är en svinpäls och förälskad i Rebecka Hemses Audrey Hepburn-lika Saima Rönne, och att hennes bror Karl, spelad av Jonas Malmsjö är den genomskådande cynikern med ett hjärta av guld.

Men trots sin lite ospänstiga uppbyggnad så känns ”Final” ändå kusligt modern med sitt tema: en rik elit som lever i en drömvärld och handskas vårdslöst med andras pengar, och någonstans i bakhuvudet kan jag inte låta bli att se en uppsättning i nutid och med nedtonad spelstil som skulle kunna kännas riktigt läskig. Som Bruhn skriker när spelet är förlorat: ”- det gäller bara att få stil på finalen! Hit med champagne!”

Maria Edström, SR Kulturnytt

maria.edstrom@sr.se

Grunden i vår journalistik är trovärdighet och opartiskhet. Sveriges Radio är oberoende i förhållande till politiska, religiösa, ekonomiska, offentliga och privata särintressen.
Har du frågor eller förslag gällande våra webbtjänster?

Kontakta gärna Sveriges Radios supportforum där vi besvarar dina frågor vardagar kl. 9-17.

Du hittar dina sparade avsnitt i menyn under "Min lista".