Du måste aktivera javascript för att sverigesradio.se ska fungera korrekt och för att kunna lyssna på ljud. Har du problem med vår sajt så finns hjälp på http://kundo.se/org/sverigesradio/
Teater

Moment gör Lundells pjäs en tjänst

Publicerat måndag 20 april 2009 kl 07.51

”Teaterhatare” har Ulf Lundell kallat sig men det har inte hindrat honom att skriva ett gäng pjäser som kom i bokform förra veckan och som recenserades i Kulturnytt. En av dessa, Backstage hade i helgen premiär på teater moment i Gubbängen, där Pontus Stenshäll som ville göra ett kammarspel i ”Actors studio-anda” fastnade för Lundells pjäs Stenshäll har regisserat, gjort scenografin och spelar själv spelar huvudrollen som Carl, en rockartist som fått nog.

Jo, visst är det ett kammarspel med tidens, rummets och handlingens enhet i Backstage om Carl, som fått nog och som samma kväll som han fått det får oväntat besök av dels en gammal flamma och dels av ett fan, en kille som ”tyckte bättre om de gamla låtarna”. På moments lilla scen är vi just backstage, bland soffor i konstläder, sprit o mineralvatten, en märklig Salvador Dali-affisch på väggen och Rolling Stones i DVD-spelaren. Ena soffan har dessutom ryggen mot oss i publiken vilket skapar känslan av att vi nästan spionerar på den här milt uttryckt konstiga efterfesten. Pontus Stenshäll är som klippt och skuren att spela rockhjälte på sista versen och Ludde Hagbergs Tommy är detsamma som en galen beundrare, blond och glad som en pojkscout och fullständigt livsfarlig. Mellan dem Eva Rexeds Ingrid, oglamoröst snygg och nertonad, men som förefaller ständigt dömd till att vara en kvinna ”in a man’s world”.

På moment har man alltid haft mycket lätt för att spela i det närmaste super-naturalistisk tvärtemot vad många tror om teaterns teatrala upptåg. Och även här gör man Lundells pjäs liksom in på bara benet vilket är att göra den en tjänst, för minsta falska tonfall är förödande för en text som i så hög grad lever på sin ja, trovärdighet.

Historien om den galna publiken och den trötta stjärnan är ju inte så ovanlig inom populärkulturen, inte minst den amerikanska, och kan ju användas till att fyllas med lite vad som. En välvillig tolkning här skulle kunna vara att Tommy likt ett surt gammalt folkhem kommer och hotar om inte allt blir som förr, och blir till en ond karikatyr av Carls egen kverulans. För moment osäkrar liksom pjäsen, Simon Steenslands musik skapar som alltid en speciell stämning, lite hallucinatorisk, lite förfrämlingande. Moment och Lundell är egentligen estetiskt som olja och vatten, flyter liksom inte riktigt samman men det är uppsättnings styrka. Ulf Lundells musik har man i stort sett högaktningsfullt struntat i, det är mest Beatles som får vara en röst från dramatikerns omedvetna ”When I was a boy - everyhting was right…”

Maria Edström, SR Kulturnytt
maria.edstrom@sr.se

Grunden i vår journalistik är trovärdighet och opartiskhet. Sveriges Radio är oberoende i förhållande till politiska, religiösa, ekonomiska, offentliga och privata särintressen.
Har du frågor eller förslag gällande våra webbtjänster?

Kontakta gärna Sveriges Radios supportforum där vi besvarar dina frågor vardagar kl. 9-17.

Du hittar dina sparade avsnitt i menyn under "Min Lista".