Du måste aktivera javascript för att sverigesradio.se ska fungera korrekt och för att kunna lyssna på ljud. Har du problem med vår sajt så finns hjälp på http://kundo.se/org/sverigesradio/
Litteratur

Lahiri blir tjatig

Publicerat onsdag 22 april 2009 kl 06.10
Jhumpa Lahiri. FOTO Suzanne Plunkett Scanpix.

Jhumpa Lahiri föddes i London 1967 men växte upp i Rhode Island i USA. Hon debuterade 1999 med novellsamlingen Den indiske tolken en bok som mottogs med jubel och Pulitzer-pris. Hennes andra bok var en roman: I väntan på ett namn. Den tredje, än en gång en berättelsesamling, kommer nu på svenska i översättning av Meta Ottosson: Främmande jord. Göran Sommardal har läst den.

Inte sällan blir man som kritiker besviken kanske inte så mycket på boken man ska recensera, som på de omdömen som föregått boken, och som hissat den till höjderna eller, fastän mer sällan, dissat den till avgrunden. När jag tog itu med Jhumpa Lahiri infann sig den sortens besvikelse. Skulle det här vara årtiondets litterära sensation, jämförbar med nordamerikanska storheter på no­vellens område som Parker, Chandler, Salinger, Cheever, Carver, Phillips…  

Okej, hennes första bok, Den indiske tolken, som prisades så vitt och bredd och t.o.m. begåvades med ett Pulitzer-pris, var en samling charmiga och detaljskarpa noveller, tintade med den sortens etnochica lokalfärg som det säljs så mycket av nu för tiden. Lahiri skriver väl, hon kan turnera sina upp­slag, hon har känsla för människors möte med nya kulturella miljöer och nya socia­la belägenheter och framförallt excellerar hon här i sin favoritsyssel­sätt­ning: att utstoffera, och den konsten mer än konsten att berätta en historia är Lahiris främsta kvalité som författare.

Jhumpa Lahrir är också bäst på att skriva berättelser. Hennes andra bok, romanen I väntan på ett namn, upplevde jag själv som utdragen, omständlig och förutsägbar. I sin nya bok, Främmande jord, är Lahiri tillbaka i den kortare be­rättelsen, även om den andra avdelningen egentligen består av en kortroman eller berättelsetrilo­gi. Här lämnar hon det mer innerliga indiska invandrar­perspektivet, som ändå skänkte så stark närvaro åt hennes första novellsam­ling, och ger sig på ett mer individ-drivet berättande.

Berättelserna i Främ­mande jord kommer på det viset också att tydligare manifestera Lahiris be­gräns­ningar som författare snarare än att ytterligare framhäva de starka sid­or­na från hennes debutbok. Och när Lahiri lämnar den etno-tintade prosan och berättar mer rakt ut ur det amerikanska medelklasslivet så framstår hennes berättar­konst som rätt gängse, om också rätt habil. I tex. novellen Angår ingen är hennes karaktärsteckning flack, intrigväven gles och bågen hon spänner från början till slut utan twang. Inte heller hittar hon den sortens berättar­eko­nomi och språkliga täthet och variation som kunde väga upp bristerna.  

I de noveller där hon håller sig på sin absoluta hemmaplan: den new englands-amerikanska akademiska medelklassens med indisk bakgrund exis­ten­siella vedermödor är hon fortfarande insiksfull men tjatig.  Och när hon lämnar landet, inte för ett kort-kort besök i Calcutta eller Bombay, utan en rejäl upplevelsemånad i Rom, så resulterar inte heller det i annat än en gängse historia för internationellt bruk.

                                                   Göran Sommardal

  goran.sommardal@sr.se         

Grunden i vår journalistik är trovärdighet och opartiskhet. Sveriges Radio är oberoende i förhållande till politiska, religiösa, ekonomiska, offentliga och privata särintressen.
Har du frågor eller förslag gällande våra webbtjänster?

Kontakta gärna Sveriges Radios supportforum där vi besvarar dina frågor vardagar kl. 9-17.

Du hittar dina sparade avsnitt i menyn under "Min lista".