Du måste aktivera javascript för att sverigesradio.se ska fungera korrekt och för att kunna lyssna på ljud. Har du problem med vår sajt så finns hjälp på http://kundo.se/org/sverigesradio/

Kjell Johansson gör det igen

Publicerat måndag 25 augusti 2003 kl 07.50
Med "Huset vid flon" som kom 1997, fick författaren Kjell Johansson sitt stora genombrott. Berättelsen om familjen Johansson i den fallfärdiga kåken lite avsides i 40-talets Midsommarkransen, och där fadern Johan Johansson, med sin fantasi, storvulna planer och alkoholism präglar familjens tillvaro, gick dessutom som radioföljetong samma år. Nu har Kjell Johansson skrivit en fristående fortsättning - "Sjön utan namn" nu är det dottern Eva som söker upp fadern släktingar, "skogstorparna", också ett slags avsides människor. Maria Edström har läst "Sjön utan namn", fortsättningen på "Huset vid flon".
”Nu torkar mamma av hans ansikte och det är som om rynkorna, de djupa fårorna av skräck och ångest, då alldeles slätas ut. Hon sluter försiktigt hans ögon och ansiktet blir milt, likt en liten pojkes, en som sover fridfullt och i sömnen ler åt sin ljusa, vackra dröm.” Så löd de sista meningarna i "Huset vid flon", om faderns död - Johan Johansson, "grefen av Midsommarkransen" när han var på det humöret. Pappan som i bokens början kom hem efter att ha, som han sa, varit ute på sjön, för att i bokens slut dö i det dyiga kärret, "flon". Vatten och död - också i den nya boken, som inleds med moderns, Annas, begravning på Skogskyrkogården där ljuset är bländande starkt. Efter Johans död hade livet trots allt blivit rätt skapligt för henne, också för sonen Einar som blivit författare, men kanske i mindre grad för dottern Eva, som varit inlagd på Långbro efter ett självmordsförsök, och som träffat män som i allt för hög grad liknat fadern. Hon har visserligen blivit lärare i svenska, men sitter likt sin mor i fåtöljen om kvällarna, skyddar sig inte mot omvärlden genom att läsa som modern, utan dricker vin, mer måttfullt, men dock, som fadern. Men efter Annas begravning känner hon en märklig lättnad och får plötslig lust besöka Johans släktingar i Skogstorp, vid sjön utan namn, där hon och Einar vistades en sommar i sin barndom, och där dom, som aldrig varit accepterade av de hederliga arbetarbarnen i Midsommarkransen, upplever en hårdhänt och ovan gemenskap. Kanske är det för de alla, som Einar anser apropå att Gud skapat människorna till sin avbild, skapades "någon dag då han inte var i form". Och det är återigen dessa människor som Gud skapade i sin formsvacka, som Kjell Johansson så ogarderat tecknar även i den nya boken. "Sjön utan namn" är kanske inte en lika "stor" roman som "Huset vid flon", men Kjell Johannson är utan tvivel en stor författare. Han ger alla sin berättelse, även dessa "skogstorpare": Bruno, Sixten och Yvonne, dessa förtidspensionerade out-casts, som mitt all sin sluga enfald besitter ett slags ja, värdighet. Eva, som trots allt gjort en klassresa, vet att hon samtidigt är en av dem, vem är hon att anse sig förmer? Också som läsare ställer man sig den frågan. "Hur mycket sanning orkar en berättelse bära - och en människa?" frågar sig Eva i bokens slut. Hos Johansson är varje människa en berättelse, sammanvävd av liv, minnen och fantasier. I ett parti minns Eva hur det var när hennes hund var sjuk och måste avlivas. Men en bra bit in i historien kallar hon hunden "pappa". Plötsligt bryter verkligheten in när Einar säjer: "Det fanns inget att göra, Eva. King var gammal. Om man räknar om hundåren till människoår var han mycket äldre än pappa när han dog." Så där gör han, Johansson, kanske är livet en dröm, där det ena lagret läggs på det andra, och där inget riktigt träder fram i det klara ljuset. Utom döden, förstås. Sista meningen i "Sjön utan namn" lyder: "Även vinterljuset är bländande starkt." Maria Edström
Har du frågor eller förslag gällande våra webbtjänster?

Kontakta gärna Sveriges Radios supportforum där vi besvarar dina frågor vardagar kl. 9-17.