Du måste aktivera javascript för att sverigesradio.se ska fungera korrekt och för att kunna lyssna på ljud. Har du problem med vår sajt så finns hjälp på http://kundo.se/org/sverigesradio/

Pirates of the Caribbean

Publicerat onsdag 27 augusti 2003 kl 10.21
Gore Verbinski, som bland annat gjort The Ring, är tillbaka, med filmen Pirates of the Caribbean: Svarta Pärlans förbannelse. Johnny Depp spelar girig pirat. Jenny Teleman har sett.
Ber att få presentera en modernt neurotisk pirathövding i hippieflätor, punkkajal, och vässade guldtänder. Ingen moral, mycket lite samvete och en själv och genreironi som går att skära i bitar och äta med stulen guldsked. En stycke spökskepp. En stycke puttinutta med blixtarnde ögon, svallande hår och svällande liv som kan segla en brigg om det kniper. Ett stycke stelpudrad brittisk officer för piratkungen att dra vid näsan. 800 pirater som mixtrat med en rejäl kista aztekiskt guld. Och blivit spöken. Vad kan gå fel. Naturligtvis ingenting. Det är stort, det är blått, det är salt. Och det är en lycklig och fullkomligt oövervinnerlig Johnny Depp. Som studsar och ticksar sig genom hela härligheten som en sorts märklig och helt rimlig kombination av igenväxt basist i ett bortglömt fransk hårdrocksband och Errol Flynn. Vad som händer i filmen? Tja en fin flicka är kär i en hantverkare, blir kidnappad av spökpirater, måste omdelbart räddas och så stänks det, morras, dricks rom, gås på plankan och festas i största allmänhet. Hjältinnans tillkommande är precis en sån monumental träbock som han ska vara. Varje gång de blickar in i varandras i ögon händer ingenting. Klart dom ska ha varandra. Helt enligt sjörvarboken. Men hos de monstruösa piraterna på skeppet Svarta pärlan finns det dessutom en aning av tanke. En strimma verklig dysterhet. Kanske att allt för stor girghet gör människan genomskinlig. Och att den största drömmen om jordelivet är att äta ett äpple och den största sorgen är att inte känna hur det smakar. Nej, jag påstår inte att det är nån STOR tanke, men den långtandade Geoffery Rush som hövding över en besättning tomma, rasande män, och en tyst midnattsblå scen där en armé piratskelett vandrar längs oändlig havsbotten, en ond obönhörlig förtvivlad skara utan andning, utan ljud, utan minsta skeppohoj, blir faktiskt en liten titt rakt in i det svarta pirathjärtat. En sorts ganska poetisk dataanimerad påminnelse om den absoluta ensamhet den annars frejdigt smattrande döskalleflaggan seglar under. Jenny Teleman
Har du frågor eller förslag gällande våra webbtjänster?

Kontakta gärna Sveriges Radios supportforum där vi besvarar dina frågor vardagar kl. 9-17.