Du måste aktivera javascript för att sverigesradio.se ska fungera korrekt och för att kunna lyssna på ljud. Har du problem med vår sajt så finns hjälp på http://kundo.se/org/sverigesradio/

TV-film om Norrmalmstorgsdramat

Publicerat fredag 29 augusti 2003 kl 08.50
"Norrmalmstorg" är en tv-dramatisering av det beryktade Norrmalmstorgsdramat som utspelade sig 1973. Då stegade Janne Olsson in med en k-pist på Kreditbanken vid Norrmalmstorg i Stockholm, tog fyra personer i bankpersonalen som gisslan, och krävde tre miljoner i lösen - plus att Clark Olofsson skulle föras till banken från fängelset i Norrköping. Regissören, tillika manusförfattaren, Håkan Lindhé har, enligt egen utsago, försökt skapa sig en egen bild av vad som hände. Som Janne Olsson ser vi Torkel Petersson, och som Clark Olofsson Shanti Roney. Maria Edström har förhandstittat på "Norrmalmstorg":
Var 70-talet så här snällt, välmenande och lite valhänt? I "Norrmalmstorg" känns 1973 mycket långt borta - bakelittelefoner, walkie-talkies, rullbandspelare och vanliga gångkläder var vad polisen verkade ha till sitt förfogande. Rånaren Janne Olsson i Torkel Peterssons gestalt är också en snäll kille, som egentligen mest verkar vilja imponera på sin idol Clark Olofsson, som Shanti Roney i sin tur gör till en förvisso cool men ändå rätt renhårig bandit. Gisslan - bankpersonalen i sina svalvingesnibbade blusar, är rädda, men inte så rädda att dom inte kan gilla den känslige Janne Olsson. Den här retro-känslan förstärks av den nästan svart-vita färgskalan, som i och för sig passar till de dokumentära inslagen med Bo Holmström rapporterande för internationella media, Olle Tolgraven med tidens Rapport-signatur och Olof Palmes tal till folket med blicken in i kameran. Det hela är mycket snyggt, men skapar ett avstånd, ungefär som journalfilmer från andra världskriget. Kanske är meningen att vi ska känna det "dokumentära" på det här viset, också mycken möda har satsats på att återbygga bankvalvet exakt som det såg ut - tom Janne Olssons egen transistorradio används i filmen! Men samtidigt, mitt alla denna strävan efter "den historiskt autentiska", så har Håkan Lindé en så gestaltande ambition - det här är hans version, hans tolkning, hans film. Och inget fel i det - personligen hade jag gärna sett att Lindé lämnat det "dokumentära" ännu mer bakom sig, för med alla dessa utmärkta skådespelare, alltifrån Göran Ragnerstams chef för våldsroteln till Tova Magnusson-Norlings småbarnsmamma i gisslan, och med sin känsliga regi, snygga bildarbete och inte minst den dramatiska filmmusiken av Stefan Ekström, framförd av Sveriges Radios symfoniorkester, så klarar sig "Norrmalmstorg" bra i raden av "gisslan-filmer", som skildrar glipan mellan vad som hänt och medias och med tiden, historiens bild. I "Norrmalmstorg" blir också Jan Erik Olsson en i raden av dessa filmkonstens "enfaldiga rånare" som till slut nästan får vår sympati i sin sista Golgata-vandring. Och så går det ju sällan till i den så kallade "verkligheten". Maria Edström
Har du frågor eller förslag gällande våra webbtjänster?

Kontakta gärna Sveriges Radios supportforum där vi besvarar dina frågor vardagar kl. 9-17.